STADSFLANÖR I HÄRNÖSAND

En ung stadsflanör / Inge Lindström

Korsningen Viktoriagatan-Storgatan. Vi startar uppe i korsningen mellan Tullportgatan och dåvarande riks 13. Landvägen mot syd och nord som våren 1962 bytte namn till nuvarande E 4. Har en ytterst svag minnesbild av att där fanns en grönskande refug i vars mitt det stod en telefonkur! Någon som minns bättre? Till höger, där nu det blå polishuset är beläget, stod tidigare en pampig villa. Dåvarande tjänstebostad för fängelse-direktören med familj. En gång när jag passerade höll man på att klä julgranen och till detta hade man en trappstege av modell högre. Det imponerade på en liten pojke, boende i en lägenhet med max 2.20 i takhöjd.

Korsningen Storgatan-Hospitalsgatan. På samma tomt och i hörnet mot Hospitalsgatan stod ett gammalt hus, där Ur-Erik huserade. I huset som hade sett sina bättre dagar, låg en gång i tiden krogen: Sista Styvern. Ett ställe där man inom stadens hank och stör, kunde ödsla en sista styver, innan man därefter hamnade på andra sidan tullporten. Plikten att behöva tulla för varor som infördes i staden upphörde vid 1800-tales början. Enligt regelverket skulle staden vara om given av ett plank/staket. I Härnösand var det hela 4.75 meter högt, vilket skulle stoppa olaglig införsel av varor. Någon som vet mer om hur själva tullen var utformad? Någon form av port och kur för tulltjänstemannen bör det ha funnits!

Den nuvarande bebyggelsen på bägge sidor av Storgatan och före bron till Mellanholmen tillkom främst under 50 och 60-talet. Tvärs över Hospitalsgatan från Ur-Erik räknat har jag ett minne av ett äldre hus av trä. Där kan det ha funnits någon form av modist. Vid något tillfälle var vi var några glin som i samband med rivningen tog oss upp på husets vind och ”hittade” en massa hattar.

KFUM, Restaurng Triangeln, Apoteket Kronan, Tullportens Konditori Storgatan 10 Ett snäpp närmare Mellanholmen låg så Tullportens konditori och sedermera även en korvmoj, med lucka mot gatan. (i dag är konditoriet flyttat till andra änden av huskroppen). Därefter fanns en ICA-handlare (Billströms?). Den butiken blev sedan SPAR-KÖP. En matvaruaffär där filosofin var att varor skulle packas upp till minimun och därmed minska utpriset. Minns mest bara en massa kartonger som stod på golv och hyllor och butiken blev heller inte långlivad.

Filadelfia / Pingstkyrkan / Storgatan 7. Tvärs över gatan låg Ringströms sport, med allehanda utensilier för uteaktiviteter. På baksidan och i källarplanet fanns även Ringströms cykelverkstad. En av många cykelverkstäder i stan, vilken förestods av en ung man i grå verkstadsrock och som jag minns det, ytterst bister och tvär. En bit längre låg Pingstkyrkan eller var det Filadelfia? I dag har stället bytt skepnad från andlig till fysisk gymnastik!

Fortsätter vi framåt på högra sidan av Storgatan så låg där en blomster butik, Akacia, i vars fönster det låg en uppstoppad krokodil, eller kanske var det en kajman. Den var säkert inte längre än 3 dm. men har för alltid etsas sig fast på hornhinnan. Där kafé Tullporten ligger idag, låg tidigare apoteket Kronan. Där kunde man, stadd i kassa, inhandla sig både bröstsocker på snöre och lakritsrot. Det sistnämnda en tuggpinne, vilken räckte i evigheter. Efter apoteket fanns en trappa ned till KFUM:s lokaler. Förutom kansli och aktivitets ytor för vargungar och allehanda allehanda patruller fanns där även restaurangen Triangeln.

I sammanhanget finns det tre legendariska springschasar som bör hyllas. Då de alla hade en viss anknytning till platsen. På Acacia jobbade Ingemar som galant med keps på skallen, på sin vita Vespa och med en cigg i munstycke, levererade blommor över hela staden. Vid Kronan arbetade Svenne, en riktig allvetare, nästan i klass med Einar Haglund. Senare i livet, innan lumpen, jobbade jag som transportör vid stadens sjukhus, där det bland annat dagligen skulle hämtas medicin på Kronan. Det gavs då tillfälle att bli lite närmare bekant med Svenne. Så pass att han 50 år senare när jag besökte min mamma på Solbrännan, till min stora glädje kände igen mig. Restaurang Triangeln var vidare stamlokus för VA:s evige springschas Kalle Westman. En profil som gav sitt liv för idrotten i Härnösand. Skall det till något monument utanför det planerade hotellet på Kanaludden, tycker jag dessa märkesmän är värda en egen staty.

Stenbron Västra kanalen

Nu är vi framme vid bron, vilken spänner över västra kanalen (eller kallas den södra kanalen?). Hur som helst så fick den 1956 sitt nuvarande utseende. Nu med öppningsbar klaff och ersatte då ersatte då den öppningsbara bro som tidigare funnits från Melllanholmen mot Härnön. Minns tydligt när jag och mamma gick över en tillfällig promenadbro av trä och att man där vid kunde titta ner i den uppdämda och torrlagda kanalen där en lingrävare kämpade med leran. Grävmaskiner var i unga år en passion och jag hade god reda på var i staden det grävdes.

Minigolfen Kanaludden och Knebus!

I tidiga tonåren började man frekventera den minigolf bana som på den tiden fanns vid Kanaludden. Själva banorna var av någon form av tegelpulver och därmed tegelröda och känsliga för fotavtryck. Anläggningen (jag tror den ägdes av minigolfklubben) sköttes av en äldre man med fru. Mannen i fråga gick under smeknamnet Knebus. Knebus med hustru huserade i en liten kiosk som sett bättre dagar. Där löste man sitt score-card och fick därtill en boll och en klubba. Tror att en runda när det begav sig kostade en spänn. Sista hålet ledde genom ett hål i väggen in i sagda kur.

Inifrån den lilla och sunkiga kuren följde Knebus med hökögon allt som föregicks ute på området. Gud nåde den som klev på någon av de känsliga banorna, då öppnades dörren blixtsnabbt och man fick en stående avhyvling av herr Knebus. Minns en gång när jag var där med min pappa och han råkade kliva i banan och Knebus kom ut och gapade. Minns att jag skämdes för pappas otillåtna tilltag.

Kuren var förutom navet för bangolfen även ett tillhåll för mer eller mindre törstiga och lurviga män. Utan att veta närmare så tror jag det förekom en viss utskänkning bakom lyckta dörrar. Ibland grenslade Knebus sin Cresent av den modell som gått till historien, genom sitt något utdragna och runda baklyse, under namnet Raket-arschel. Minns det dova knorranden när sadelns spiralfjädrar trycktes ihop under Knebus tyngd. Till saken hör att det på moppen pakethållare satt en sådan där löstagbar väska. Efter en tur på stan, häktades väskan av och bars försiktigt in i kuren. Vad som än hände i kuren är det sedan länge preskriberat och får i dessa tider med döds-skjutningar var och varannan dag, mer ses som ett socialt inslag i vardagen.

En sak gillade Knebus och det var boxning. När man betalade sin spänn för en golfrunda kunde man genom luckan, på kurens bakvägg se ett antal biljetter från diverse boxningsgalor. Själv minns jag en gul biljett från tungviktsmötet mellan vår Ingmar Johansson och amerikanen Eddie Machen. Där Ingo 1958 inför drygt 53 000 åskådare, på det nyinvigda Ullevi, efter drygt två minuter släckte Matchens drömmar om bli världens bästa tungviktare. Om Knebus var där så ha kan vi förmoda att han inte åkte till Göteborg på sin moped. Förutom en klubba, golfboll och ett skorecard kunde man efter en avslutad runda, om man nu var stadd i kassa köpa sig en glasspinne

Då som nu kom det nya smaker varje år. Sålde de dåligt var de försvunna från listan nästa år. En favorit som höll sig i många är var Cassata pinnen med ett hack av romstinna bigarråer. Tycker att det snart skall vara dags för den att återuppstå! Någon typ av toalett fanns inte på minigolfbanan, men väl på utsidan låg en av stadens pissoarer. En betongklump, värdigt ett större skyttevärn. Pissoaren tjärades varje år för att minimera den lukt som uppstod under sommaren. I sammanhanget kan man fråga sig hur det var tänkt att damer skulle kunna göra sina behov? Bakom pissoaren fanns en tennisbana även den med ett underlag av samma tegelpulver som vid golfbanan. Den sköttes inte av herr Knebus. Man skulle bara tänka sig hur det skulle ha sett ut om man inte fick beträda banan! Hur det nu är, så är minnet av Knebus för evigt in etsat i minnet från vi som var med när det begav sig. Nu pågår ett omdiskuterat hotellbygge på Kanaludden. Så mitt förslag är att man, till ära av en minnesvärd man döper det nya hotellet till Hotell Knebus! Har Sundvall sitt Knaust så kan väl Härnösand ha sitt Knebus!

Knebus

Alla med rätt ålder, har säkert något minne från den minigolfbana som en gång fanns på Kanaludden. I de yngre tonåren gjorde man sommartid en del timmar på ”golfen” som vi grabbar sa.

Banan förstods av en man som i dagligt tal kallades ”Knebus”. Om han även kallades så vid tilltal törs jag inte svara för. Kanske var det ett mindre passande öknamn. Som jag minns honom så såg han ut som en storvuxen kopia avden dåtida TV-profilen Sten Broman. Knebus med fru residerade i en liten gisten och skamfilad byggnad belägen på höger sida vid golfbanans entré. Minns jag rätt om jag säger att det var liggande grönmurrig panel på kuren? På andra halvan av bortre långsida fanns en liten glasad lucka där man betalde och därefter fick sig tilldelad boll, klubba samt ett papper att notera slagen på.

På kurens norra kortsidan låg banan 18. En bana som avslutades med att bollen rullade in i huset genom ett hål i väggen och föll med en duns ner i någon form av hink. Hade man inte slagit någon spik tidigare, då var det sista hålet ett säkert kort! Även om man hade typ gorilla-armar och höll klubban bak och fram, så gick den ändå att spika (med spik avses att man gör banan på ett slag).

Gud nåde den som olovandes gick på banorna, eller slog två gånger från samma utslag. Då kom gubben utrusande ur kuren och läxade upp en efter noter. Påföljden blev att man hyste en jäkla respekt för Knebus. Banorna var av typ krossad tegel, resultatet blev i slutändan ett pulver som blandades med vatten till en rödbrun smet. En smet som lades på och jämnades ut med rullvält och murspade Låg solen på så sprack banorna upp likt savannens röda lerjordar. Därför vattnades banorna alltid efter stängning. Det låg säkert mycket arbete för att hålla banorna i bra skick och jag kan i dag förstå bättre varför Knebus vakade över sina banor med hökögon. Hur han nu kunde se allt genom den lilla gluggen är för mig en gåta. Månne hade han likt Argus hundra ögon.

I den lilla kuren kunde man även köpa sig en glass, en pistage- eller polkapinne som då var mina favoriter. Minns jag rätt så fanns där även läsk till salu, däribland en lokal variant på Coke, härtappad på Härnö Bryggeri. En ”läskeblask” som var döpt till; Bar 21. Etiketten var i alla fall röd och svart, trekantig och med tjugoett tryckt i stora siffror. Minns bara att den var nog så äcklig!

Kuren där Knebus huserade var inte bredare än att när man kikade in i luckan hade man bakväggen på armslängds avstånd och där hade Knebus nålat fast biljetter från olika boxningsmatcher som han besökt, däribland biljetten då Ingemar Johansson mötte Eddie Machen 1958 på Nya Ullevi. En match som slutade med knockout i första ronden, till Ingemars fördel. Både Knebus, Ingemar Johansson och Eddie Machen är i dag saliga, den senare efter att först medvetet ha skjutit sig själv och därpå fallit från 25 våningen på en skyskrapa. Säga vad man vill om Eddie, men det han gjorde, gjorde han ordentlig!

Visst är det underligt vilket selektivt minne man har. Man står där med öppen kylskåpsdörr och fundera över varför man öppnat den. Däremot minns man gul liten sketen biljett som satt uppnålade på en vägg för mer än 50 år sedan! Förklara det den som kan!