IDROTTSPROFILER FRÅN HÄRNÖSAND

🔗LÄNK TILL: INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Curling. Anette Norberg, från Härnösand har vunnit internationella mästerskap som skip för två olika lag med namnet Lag Norberg. Hon är Sveriges bästa curlingspelare genom tiderna och har tagit två OS-guld, 2006 och 2010, samt tre VM-guld och sju EM-guld. 

Lag Härnösand /  Under många år representerade Anette Norberg moderklubben Härnösand CK. Den mest framgångsrika laguppställningen inkluderade Eva Lund, systern Cathrine Lindahl och Anna Le Moine. Fram till 2003 spelade Helena Lingham etta i laget men ersattes av Le Moine. Laget vann bland annat sex EM-guld, två VM och två OS.

Efter att Härnösandslaget slutat bildade hon ett nytt lag, Team Ahlmarks som representerar Karlstad Curlingklubb. Hennes nya lagkamrater är Lotta Lennartsson, Sara Carlsson och Cissi Östlund. Vid VM i Esbjerg i Danmark i mars 2011 tog Anette Norberg VM-guld med sitt nya lag genom att besegra Kanada i finalen. 2013 meddelade Norberg att hon avslutar sin curlingkarriär då hon inte kände sig redo att satsa inför OS 2018 utan vill ägna sig åt familj och arbete. Redan säsongen 2014-15 gjorde hon ändå comeback i damernas Division 1 med ett nytt lag och kvalificerade sig för spel i Elitserien säsongen 2015-16.

Att Anette Norberg är en av curlingsportens stora genom tiderna står utom allt tvivel. Härnösandscurlaren har lett sina lag till många stora segrar. Vinsterna kunde varit än fler om hon inte i över ett decennium tvingats kämpa om förstaplatsen på hemmaplan med lag Elisabet Johansson (Gustafson).

Norberg föddes in i en curlingfrälst familj i Härnösand, där både mor och far höll toppklass som spelare. Anette kom snabbt att gå i deras fotspår. Lillasyster Cathrine, mångårig lagkamrat, spjärnade inledningsvis emot, men föll så småningom också för sporten.

Anette vann redan 1987 sitt första SM och var året därpå med i lag Elisabet Johansson vid OS i Calgary, där curling var uppvisningssport. Även fyra år senare i Albertville blev det uppvisningsspel i OS för Norberg, som fick vänta ända till 2006 på sin ”riktiga” OS-debut. Men den firades å andra sidan med pukor och trumpeter. I Turin ledde Norberg sitt lag till guld. Efter sex segrar och två förluster i grundserien vann Sverige semifinalen mot Norge med 5–4. Ett Norge som besegrat Sverige i grundserien med hela 10–3.
Finalen mot Schweiz lag Mirjam Ott blev dramatisk. Schweiziskorna tvingade fram extraomgång genom att plocka upp 4–6 till 6–6. Anette hade sista sten i extraomgången och säkrade segern med en utsökt precis dubbelutslagning.

Fyra år senare skrev Norberg och hennes lagkamrater Anna Le Moine, Cathrine Lindahl och Eva Lund curlinghistoria genom att bli först med att försvara ett OS-guld. Att det skedde i curlingens hemland Canada och i final mot just hemmalaget gjorde naturligtvis inte bragden mindre. Canada under Cheryl Bernard hade besegrat lag Norberg i grundserien och såg i finalen ut att gå mot ännu en seger. Men när Bernard skulle knyta ihop säcken drabbades hon av olympisk frossa. Två gånger, i tionde omgången och i extraomgången, hade Bernard chansen att säkra guldet. Den första utslagningen var enkel, den andra svårare, och båda hade Bernard fixat vid normala vätskor. Men nu var det OS, och på hemmaplan… Medan Bernard darrade höll Anette Norberg med sin enorma internationella rutin ihop spelet. Belöningen blev ännu ett OS-guld och en hedersplats i den svenska olympiska historien.

Meritlistan utanför de olympiska arenorna är lång och imponerande med bland annat tunga segrar som VM-guld 2005, 2006 och 2011 (nu som kapten för ett helt nykomponerat lag), EM-guld 1988 (trea med Elisabeth Högström som skip), 2001, 2002, 2003, 2004, 2005 och 2007, SM-guld 1987, 1989, 1991, 1994, 1998, 2001, 2003, 2004, 2005, 2007 och 2008.

Fotboll. Bengt “Zamora” Nyholm IFK Norrköping. F.d. IF Älgarna Härnösand. “Zamora” var en av Sveriges bästa fotbollsmålvakter genom tiderna. “Zamora” började sin fotbollskarriär i Härnösand närmare bestämt i IF Älgarna dit han kom som 14-åring, först som forward sedan som målvakt. Han debuterade i IF Älgarnas A-lag som 15 – åring. Han testade också många andra idrottsgrenar som spjutkastning, bordtennis, handboll och inte minst bandy och ishockey i alla positioner. Det gjorde honom väl förberedd för en karriär i den absoluta eliten.

Bengt representerade under sin aktiva karriär IFK Norrköping dit han värvades från moderklubben IF Älgarna 1948. De första åren var han reserv till Torsten Lindberg. Totalt noterades han för 304 matcher i svenska tävlingssammanhang samt europacuper, varav 203 allsvenska matcher i rad mellan 1951 och 1961. För det svenska landslaget spelade han 30 A-landskamper mellan 1959 och 1964 samt tre B-landskamper mellan 1954 och 1958. 1961 tilldelades han Guldbollen, priset till bäste svenske fotbollsspelare det året. Priset fick han ta emot i samband med en landskamp mot Norge på Ullevi i Göteborg. Samma år skadade han sig allvarligt (brutet näsben) i en landskamp (VM-kval) mot Schweiz på Råsunda och tvingades temporärt utgå under andra halvlek varpå backen Lennart Wing fick hoppa in i mål. Nyholm återkom senare i halvleken efter omplåstring.

Zamora spelade sin sista allsvenska match 1965. I den sista hemmamatchen, som också var den sista för Åke “Bajdoff” Johansson, kom 23.000 åskådare till Idrottsparken. Tio år senare  hoppade han in några matcher för div IV laget IF Viken från Åmål när laget saknade målvakt. Efter avslutad fotbollskarriär blev Zamora amatörtränare på den då nyöppnade travbanan i Mantorp och senare professionell travtränare under 14 år.

Fotboll. Lennart Norberg är född den 21 januari 1949 och representerade Timrå IK åren 1967-1979. Utöver det spelade han för IF Björklöven under 15 säsonger från 1979 till 1982. Han började sin hockeybana med spel i IF Älgarna från Härnösand i div 3 södra B. Han visade sin talang redan som 15 åring. Efter flytten till Timrå 1967 så vann han guld i junior-SM med det talangfulla juniorlaget 1968. Han hade inför flytten erbjudande även från Modo men Timrå drog det längsta strået. Eftersom han pendlade till Härnösand de tre första åren så var valet lätt.

Som junior var Lennart en duktig skidåkare och bandyspelare men valde ishockeyn. Lennart var en mycket duktig fotbollsmålvakt i IFK Härnösand bl.a. med spel i div 2. Några allsvenska klubbar visade intresse för Lennart om en eventuell övergång för spel i den högsta divisionen. Efter karriären så var han först assisterande tränare i Björklöven (1982/83) med Roger Nilsson och sedan tränare för Sundsvall / Tunadal (1983/84) i div 1 östra. Meriter: Timrå IK, 12 säsonger, 316 matcher, 152 mål, 80 pass, 141 utv.min
Tre Kronor,  84 matcher och fyra internationella turneringar, med bland annat VM-silver 1981 och OS-brons 1980 som resultat.

Cykel. Sven Hamrin blev olympisk bronsmedaljör i Tokyo 1964 i 100 km lagtempo tillsammans med Gösta, Sture och Erik Pettersson. Hamrin blev också svensk mästare på 180 km linjelopp samma år. 1964 blev Sven Hamrin även svensk mästare på linjeloppet i Skoghall vilket gav honom biljetten till Tokyo. Samma år körde Sven VM i Albertville, där han kom sjua i lagtempot. Sven deltog även på VM i Sallanche och i San Sebastian.

Ishockey. Målspruta från Härnösandsklubben IF Älgarna. / “Henna” värvades till Alfredshems IF (MoDo AIK) innan han under uppmärksammade former värvades vidare till Djurgården 1965. DIF tog en hel kedja från MoDo samtidigt vilket gjorde att dom tre stoppades på en så kallad kort karens och fick först börja spela i sin nya klubb efter jul. De två andra var Björn Palmqvist och Kent Lindgren.

“Henna” lämnade Djurgården efter säsongen 1968/69 för allsvenskt spel i tur och ordning för Timrå IK, Heffners/Ortviken och Nacka SK.
Under åren så var det många som höjde sina röster för att “Henna” skulle spela i landslaget. Trots det så spelade han bara en a-landskamp. Det var mot Kanada i Örnsköldsvik 1965. Sverige förlorade med 4-5 och “Henna” spelade tillsammans med sina vapendragare från Djurgården Björn Palmqvist och Kent

Fr. o. m. säsongen 1961/62 var det hjälmtvång. Första hjälmen var Spaps-hjälmen, som Sven Tumba lanserade och VM-hjälmen som Jofa tog fram. Här ses “Henna Svensson till vänster med WM-hjälmen och Bertil Astby i Spaps-hjälmen i en match mellan Alfredshem och Gävle GIK i div. 1 Norra. ”Henna” spelade flera säsonger i både Modo och Djurgården med Björn Palmqvist och Kent Lindgren, en mycket omtalad och fruktad kedja

Ishockey. Owe Svensson f.d. Älgarna spelade åtta säsonger i Djurgårdens IF Owe flyttade 1965 från Härnösand till Stockholm. Spelade ishockey, fotboll och bandy för Djurgårdens IF fram till 1977-huvudsport ishockey med spel inom pojk, senior och veteranlag. Därefter styrelseledamot och sekreterare inom DIF ishockey och senare styrelseledamot inom DIf Huvudstyrelse. Under perioden 1990-1996 klubbdirektör för Djurgårdens IF och verkställande direktör för marknadsbolaget DIF AB. På 80-talet och under ett par år den yngste styrelseordförande i Svenska Cykelförbundets verksamhetshistoria. I början på det nya århundradet styrelseordförande under sex år för Katrineholm Bandy.  (KVBS)

På Nattvikens uterink har många unga härnösandsgrabbar utvecklats till elitspelare. Spelare som Henry “Henna” Svensson, Leif Svensson, Anders Nordin, Ulf Torstensson, Lennart Norberg  fick axla Tre Kronors tröja. Bertil Astby samt Anders Skarin spelade i olika elitserielag. Älgarnas juniorlag slog Djurgården i en semifinal i JSM och fick sedan möta AIK (Stockholm) i finalen på Nattvikens uterink. 1300 personer bevittnade den spännande drabbningen och många tvingades att stå i höga snödrivor för att kunna se matchen.

Nattvikens ishockeybana

Uppväxt / Leif Svensson är uppväxt i Härnösand. Storebröderna Henry “Henna” Svensson och Owe Svensson var hängivna hockeyälskare. Något som även Leif givetvis fostrades till att bli.
Att brosorna spelade hockey var ju helt avgörande för mig då det gällde om jag skulle var med eller inte. Men det var ju inte så att jag skulle vara få vara med mina storebröder och spela. Nej, jag fick i första hand vara med för att bära deras trunkar Härnösand var då liksom nu ett starkt fäste för hockeyn. Det var ju inte bara vi tre bröder därifrån som lyckades bra med vår hockey. Ulf Torstensson och Lennart Norberg blev exempevis landslagsmän båda två..

Djurgården / Spelade du tillsammans med Henry och Owe hemma i Härnösand?
Henry är ju sju år äldre än jag så det var väl aldrig aktuellt. Men Owe, som är två år äldre än jag, spelade jag med som underårig i både Älgarna och Djurgårdens juniorlag. Sedan spelade jag och Owe tillsammans i Djurgården mot Henry som då spelade för Timrå eller Heffners/Ortviken. Det var ju lite kul att vi var på isen samtidigt alla tre och nog blev det lite gruff mellan oss också.

Division 3 debuten med Älgarna säsongen 1966/67
Då var det ju så att när det fattades folk i a-laget så lånade man upp en junior. Jag spelade forward i samma kedja som Lennart Norberg. Men vilken match det var minns jag faktiskt inte.

Efter Älgarna så flyttade vi ner till Stockholm där jag först spelade med Djurgårdens juniorer och efter det så fick jag legendariska Gösta “Lill-Lulle” Johansson som tränare under två år i Nacka. Det var han som skolade om mig från forward till back.

Var det dina bröder som lockade ner dig till Stockholm och Djurgården
Nej, faktiskt inte. Utan det var så att mammas arbetsplats flyttades till Stockholm och då flyttade jag med hit ner. Henry hade ju kommit till Djurgården tidigare i samband med att dom värvade den här klassiska modokedjan (Henry Svensson, Kent Lindgren och Björn Palmqvist). Owe var här nere och pluggade så man kan väl säga att familjen återförenades i Stockholm.

Redan säsongen 1969/70 så gör Leif Svensson en a-lagsmatch för Djurgården. I trettonde omgången av grundserien så får Svensson hoppa in mot MoDo. Han svarar för en assist (1-5 målet som Per-Allan Wickström gör) men Djurgården förlorar med 2-6 inför 2 404 åskådare.
Nu minns jag inte om det var i allsvenskan eller i Ahearne Cup som jag debuterade. Men det jag minns från min första a-lagsmatch var att jag blev utvisad två gånger i matchen. Efter matchen kommer “Rolle” Stoltz fram och säger till mig på sitt speciella sätt: Jag förstår att du inte ville ha något traktamente i kväll eftersom stålarna går väl till mig då jag har fått spela i stället för dig.

Hur hamnade du i Nacka SK säsongen därpå.
Det var ju ett väldigt stort steg att ta från junior till seniorspel och jag kände väl inte att jag hade fått någon riktig chans i Djurgården. Nacka hade ett lag som var på väg uppåt och gjorde en spännande satsning. Jag kände att jag ville vara med på det tåget.

I Nackas laguppställning hittade man namn som Lars Granlund, Bertil Bond, Claes-Ove Fjällby, Kjell Keijser, Lars Stark, Lennart Lange, Lennart “Korven” Johansson, “Nisse” Carlsson med flera. Redan andra säsongen i klubben så tar Nacka klivet upp i allsvenskan.
Det var ett lag där många av grabbarna hade stora ambitioner med sin ishockey. Jag har alltid hävdat att Mats Waltin är den bästa spelare jag spelat tillsammans med. Men “Lasse” Stark, som du nämnde, var en lika fullvärdig begåvning han. Jag kan inte förstå att “Lasse” inte lyckades bli en given spelare i Tre Kronor. Det gäller väl att ha lite tur med att vara på rätt plats vid rätt tillfälle också.

Sedan hade vi två bra tränare i Djurgårdarna Gösta “Lill-Lulle” Johansson och Gösta Westerlund som gjorde att vi utvecklades ihop som grupp. Det var väl här någonstans den fina relationen mellan Djurgården och Nacka tog fart och som senare skulle leda till ett farmarklubbsavtal mellan klubbarna.

Låg du bakom “Henna” Svenssons ankomst till Nacka.
Brorsan kom ju till Nacka från Heffners/Ortviken det året vi gick upp i allsvenskan. Visst var jag delaktig i det. Han kände väl att det fanns mer att ge och att Nacka var rätt ställe för honom att spela.

Inför säsongen 1972/73 så flyttar Leif Svensson från Nacka för att bli allsvensk hos Södertälje SK.
Jag blev värvad dit. Vi åkte ur allsvenskan med Nacka men jag hade gjort en ganska bra säsong där och det fanns ganska många intressenter som hörde av sig till mig. Kjell Svensson var tränare i Södertälje då och dom hade ett otroligt bra lag med Arne Carlsson, “Stisse” Johansson, “Böna” Johansson med flera i laguppställningen. Nu ville SSK föryngra och då värvade man bland andra mig från Nacka och Mats Waltin från Göta.

Var det i Södertälje som du fick ditt genombrott.
Jo, men det tycker jag nog. Men varför jag fick genombrottet just då beror ju på olika turliga omständigheter. Nacka var ett lag med massor av spelare med stor vilja. SSK var ett lag som framförallt hade talanger. I det laget fick jag en roll som passade mig bra. Samtidigt spelade tillsammans på backplatsen med Mats Waltin under båda mina säsonger i sportklubben vilket kom att betyda mycket för mig.

Efter två säsonger i Södertälje så blev Djurgården ny klubbadress ånyo.
Jag gläds när det går bra för både Djurgården och Södertälje. Båda klubbarna har en stor plats hos mig. Mina år i SSK var väldigt fina och framgångsrika. Men Djurgården lockade mig med en spännande föryngring av laget där killar som Peter Gudmundsson från Leksand, Dag Bredberg från Färjestad och jag ingick.

Den som tog kontakt med mig var “Kurre” Thulin. Men tränare för Djurgården då var “Lill-Stöveln” Öberg. Jag hade spelat med honom i Södertälje och det är en av de spelare som jag högaktar allra mest. Visserligen kallade vi “Lillen” för kapten butter i SSK. Men det han sa det lydde man helt enkelt.

Var det samma Djurgården du återkom till som du lämnat 1970? Oj, vilken svår fråga. Under första vändan i Djurgården så var fortfarande Arne Grunander klubbens starke man och han spred en speciell Grunis- anda i klubben. Men då jag kom tillbaka så hade Bengt Broberg och Hans Svedberg tagit över i klubben. Dom var alla stora ledare och riktiga ledargestalter allihopa. Även Ulf Adelsohn är vär att nämna i det här sammanhanget.

Åren innan du flyttade över till NHL var väldigt framgångsrika för dig. Vad tror du att uppskattningen av dig som hockeyspelare låg i?
Ja du, stor entusiasm och hårt arbetande spelare är väl det som jag mest var uppskattad för. Jag kände väl mig mest som en klassisk järnkamin. Jag hade ju inte direkt dragningar som “Bosse” Berglund och “Kenta” Nilsson.

Någon av dina tidigare medspelare sa till mig att Leif Svensson alltid stod i vägen. Det måste jag väl se som en bra kritik för en back.

Vilka var dom mest naturliga ledargestalterna i Djurgården under dom här åren? “Myggan” Wallin var en kille som man verkligen lyssnade på. Han gjorde ett stort intryck på mig i alla fall. Stig Larsson var en annan liksom “Bosse” Berglund. En annan kille som växte fram och visade stora ledaregenskaper var Håkan Eriksson.

Hur blev det aktuellt med spel i NHL och Washington Capitals? Det är faktiskt en ganska kul historia. Jag hade bestämt mig för att sluta med ishockey för att plugga klart på Karolinska institutet. Men i slutet av säsongen 1977/78 så fick Svenska Ishockeyförbundet för sig att skicka ett gäng halv gamla killar på en turné till USA och Kanada för några matcher. Vi spelade enbart mot lag från WHA. Vi var i Indianapolis, Houston, Hartford, Cincinnati och Birmingham.

Nu satt det väl några scouter på läktarna och följde våra matcher samtidigt som det gick ganska bra för mig. Jag blev erbjuden ett kontrakt redan då på plats. Det var inte så mycket att fundera på och Karolinska skulle säkert finnas kvar då jag kom hem.

I Washington Capitals skulle du få Rolf “Råttan” Edberg som lagkamrat. Hur väl kände du honom innan proffsäventyret?
Ingenting! Visserligen hade vi träffat på varandra ute på stan i pojklagsåldern. Men efter det så hade vi ingen kontakt. Men sedan blev vi väldigt nära vänner familjevis då bodde i Washington tillsammns. Idag jobbar faktiskt “Råttans” fru Ulla på Södersjukhuset precis som jag.

Första NHL-matchen / Det var mot Los Angeles Kings på bortaplan och den minns jag mycket väl av framför två orsaker. Först och främs så hade vår coach fått sparken samma morgon och en ny kille stod och läste innantill på ett papper vilka som skulle spela. Då förstod jag att det inte var riktigt samma sak i NHL som hemma i elitserien.

Den andra saken var att jag och “Råttan” satt och läste i matchprogrammet innan matchen vilka som var Los Angeles busar och vilka som var “good guys”. Så vi inte skulle ta tag i en av busarna om det blev slagsmål.

Hur snart fick Bengt-Åke Gustafsson respekt med sig hos killarna i Washington Capitls?
Direkt! Redan i första matchen hemma som var mot Toronto Maple Leafs så lurade han Börje Salming med en riktigt häftig fint. Några matcher senare så spelade vi mot Hartford Whalers och där spelade Gordie Howe som just fyllt femtio år. Han firades stort med bilar och allt möjligt annat. Matchen blev väl försenad närmare en timme tack vare alla hyllningar. När matchen väl kom igång så körde Bengt-Åke över Gordie Howe i mittzonen så han åker i isen. Det blir ju ett jävla liv givetvis. Men när Bengt-Åke kommer till båset säger han bara på sin värmländska “jävla” gubbe, man ska inte dribbla i mittzonen.

Blev du överraskad när Tommy Sandlin tog ut dig till VM 1979?
Nej, överraskad blev jag egentligen inte. Förbundskaptenerna hade varit över under säsongen och pratat med mig över en trevlig middag så jag var väl lite förberedd på att åka. Tyvärr så kunde jag inte göra mig rättvis eftersom jag hade besvär av en fotskada.

Men självklart var det väldigt stort att få vara med i ett VM och vi slutade på en tredjeplats så någonstans hemma så finns en bronsmedalj från ett VM.

Varför återvände du till Djurgården redan efter två säsonger i NHL?
Bra fråga, e gentligen så hade jag skrivit ett femårskontrakt med Washington. Men jag hade en knepig axelskada som gjorde att jag kom snett in i försäsongen där borta. Men i korta drag så gjorde Washington och Djurgården en deal som innebar att jag flyttade hem till Sverige eftersom jag antagligen inte skulle få speciellt mycket speltid i Washington.

Var Djurgården ett givet val när du återvände hem?
Jag hade bra bud från Schweiz, Finland och ett par svenska klubbar. Men då Djurgården blev aktuellt så var det inget snack om vart jag ville spela. Djurgården var ju min klubb.

Du gjorde två elitseriesäsonger då du återvänt till Djurgården 1981. Var det svårt att motivera sig för att ställa om till elitseriehockey?
Nej, det tycker jag inte. Det var väl snarare så att jag hade lite stökigt privat med flytten och med att börja om i skolan på Karolinska. Då det gäller laget så kom det fram ett helt gäng unga killar så som Tommy Mörth, Håkan Södergren, Thomas Eriksson och “Classe” Nordström som gjorde det jäkligt skoj att spela och träna. Tyvärr så hade jag en revbensskada som krånglade under dom här åren vilket ställde till det för mig en del.

Första året hade du Bert-Ola Nordlander och Stig Larsson som tränare och andra året Leif Boork och Ingvar “Putte” Carlsson.
Vilka kontraster! En genuin AIK:are tillsammans med en riktigt Djurgårdare och sedan “Boorken” och “Putte”. Det var från old time hockey rätt in i det nya sättet att spela hockey.
Varför slutade du 1982 / Det gick helt enkelt inte att kombinera mina akademiska studier med elithockey. Jag var helt enkelt inte beredd att satsa det som krävdes ytterligare en säsong så därför valde jag att det fick vara nog då.

Har du alltid sett hockeyn som en hobby vid sidan av din utbildning till läkare?
Ja, så har det alltid varit. Andra året i Djurgården efter NHL så såg varje dag ut som så att jag gick upp halv sju och åkte till Karolinska. Klockan fyra var det träning och när jag kom hem hit till Nacka vid nio på kvällen så var det bara att sätta sig och plugga fram till ett eller två på natten. Det fungerade givetvis inte och jag prioriterade utbildningen i stället för ett fortsatt spel.

Bertil Astby berättar: Till Härnösand kom vi i augusti 1950 innan skolan startade. Innan vårt nya hus på Geresta var klart att flytta in i hyrde vi under någon månad eller två ett litet gårdshus på Sockenvägen i Gådeåområdet. Geresta bestod förutom av äldre hus efter Rosenbäcksallén av nybyggda småhus med många nya kompisar. Snart hade vi fått till en liten “idrottsplats”. Det var en lägda ovanför Kempevägen upp mot skogen. Där spelade vi fotboll och tävlade i friidrott. En hoppgrop med sand ordnade vi till för höjd- och stavhopp. En bambustav köptes in och den möjliggjorde hopp på hela 2,30 meter för min del. 5-kampstävlingar förekom ofta.

Nära Geresta låg Vanföreanstalten, en ortopedisk klinik, och ligger, som vi kallade den, Dövstumsskolan. Flera gånger samlade vi ihop lag och spelade mot lag från dessa ställen. När det gällde matcherna mot de dövstumma fick man räkna med lite strul då de givetvis inte alltid uppmärksammade våra signaler om regelbrott och annat. Och mot laget från Vanföret var det också bra att kolla vilka av motståndarna som hade benprotes. Det gällde ju att vara rädd om de egna benen.

Vintrarna innehöll givetvis skidåkning. Skogen var nära liksom stora öppna fält (idag bebyggda) vilket gav goda förutsättningar för våra längdspår. För utförsåkning tog vi oss ofta till Vårdkasen per skidor. Lika ofta letade vi upp någon lämplig brant att “brassa utför på”. På den tiden hade Vårdkasbacken ingen lift utan det var att trampa sig upp efter åket. På vintrarna gällde också bandy och ishockey. Tidigt frös isen på Godstjärn. Där spelade vi så fort det gick på hösten innan snö lagt sig på isen.

Bertil spelade även lite bandy. Förutom läroverksmatcherna spelade Bertil med Älgarna. I föreningens juniorlag spelade Bertil från 1955 till och med vintersäsongen 1959. I februari 1959 möttes Älgarna och Härnösands AIK i en final i junior-DM med seger för Älgarna. Bertil blev DM-mästare även i bandy. När det gäller A-lagsbandy gjorde Bertil fyra matcher med Älgarna alla under februari-mars 1958. Två seriematcher Älgarna-Haik och Söråker-Älgarna samt en vänskapsturnering i Sundsvall med Selångers SK, Heffners IF och Älgarna.

En lördag, när jag 16 år och gick i första ring på läroverket, fick jag där en skridskoskena mot ansiktet och uppskuren överläpp, som tur var inte helt. Kompisen Ove Andersson följde mig per cykel till sjukhuset, där de sydde mig med tre stygn. Åter i skolan på måndagen hade vi en lektion i historia med lektor Ingvar Hammarström. När han såg min svullna överläpp försedd med plåster frågade han på sitt speciella sätt “nåå, vad har Astby gjort sig då?” Jag försökte då vara rolig och svarade “äh, snutit mig för hårt”, varpå Hammarström replikerade med “bättre det än att vara osnuten (ohyfsad)”. Bra kommenterat!

Ishockey / Bertil kom till Härnösand i augusti 1950. Då fanns inte någon ishockeyverksamhet i sta´n. Och detta trots att den första ishockeymatchen i Ångermanland över huvud taget gick i Härnösand i februari 1938 och att IF Älgarna var med i det första seriespelet i Ångermanland säsongerna 1938/39 – 1941/42 tillsammans med bl. a. Alfredshem (Modo) och IFK Nyland. Älgarna lade ned ishockeyn. 

Älgarnas och VAs kvartersishockey / Under vintern 1953, började Älgarna och Västernorrlands Allehanda att arrangera kvartersishockey för ungdomarna i Härnösand. Bertil bodde på Geresta, som låg en bit från centrum, men i detta sammanhang tillhörde Geresta det område från vilket laget Centrum fick hämta sina spelare. Bertil kom nog inte med i kvartersishockeyn första året men broder Arne, var med från starten. Arne fanns med i Härnöns lag mot Fastlandet i en match som ingick i en isgala på ishockeyrinken den 24 januari 1953. Serieseger i kvartersishockeyn och final i pojk-DM. Vintern 1955 var rolig. Bertil var då drygt 13 år gammal.

Bertil var med i Älgarnas pojklag  som gick till final i pojk-DM. Finalen gick i Nyland och det var ruskigt kallt.  I semifinalen mötte Älgarna Alfredshem och matchen slutade 2-2. Alfredshem gick dock till final sedan laget vunnit stafetttävlingen, som också ingick i matchen.

Ishockeyintresset väcktes dock på nytt i början på 1950-talet och den 30 januari 1952 invigdes den nya ishockeybanan vid Nattviken med en match mellan IFK Nyland och W/Ö IF. Bertil, som då var drygt 10 år gammal, såg självklart den matchen.

Fotbollen i Härnösand / Bertil kom till Härnösand från Sundsvall i augusti 1950 och bodde där till hösten 1961, då han flyttade till Gävle. Det Bertil idrottsligt sett, bortsett från hans egna tävlingar och matcher som landishockey på gatan, fotboll och friidrott på lägdan på Geresta mm, först kom i kontakt med var Älgarnas och VA:s (tidning Västernorrlands Allehanda) kvartersfotboll. Gerestaområdet ingick i kvarterslaget Östanbäckens spelarområde. Arne och Bertil kom med i kvartersfotbollen från det blev seriematcher och matcher Härnön-Fastlandet för både Bertil och Arne de följande åren. Han kommer ihåg att den första fotbollsresan. Som avslutning på 1951 säsong hade Älgarna 5 pojklag och ett juniorlag i gång söndagen den 14 oktober 1951 matcher i Utansjö, Ramvik, Sandöbron och Kramfors. Bertil spelade i Ramvik och Arne i Sandöbron. Västernorrlands Allehanda 1951-05-08

Bandy och fotbollsspelare från Härnösand. / “Affe” gjorde stor lycka för Bervik när laget noterade en 5-1 seger mot Strand på Glysiavallen.  Nyförvärvet Ström var planens mest framträdande forward med sina 3 mål. Kanske blir det en plats i presslaget vad det lider för “Affe” om han fortsätter i samma stil.

Affe” uttagen i landslaget / Alf Ström f.d. HAIK numera Bollnäs nomineras till landslaget mot Finland och Sovjet. I början av 60-talet började “Affe” som bandyspelare i Härnösands AIK. 1964 flyttade han till Bollnäs och allsvenskan. Säsongerna 1969-1970  var Alf  uttagen i svenska bandylandslaget. 27 årige Alf  blev den stora överraskningen i förbundskapten Walter Jagbrants laguttagning för matcherna mot Finland i Kemi och Uleåborg.  “Affe”  blir lagets nyckelman , skall arbeta som tillbakadragen center och agera förbindande länk mellan kedja och försvar. Sverige mönstrar följande lag: Tommy Axelsson, Matz Allan Johansson, Hans Carpman, Lage Nordén, Örjan Modin, Bengt Eriksson, Sören Andersson, “Bempa” Eriksson, Alf Ström, Torbjörn Ek,  Leif Wasberg. Avbytare: “Dallas” Sedvall och Kjell Österberg.

1982 Krutkubben “Affe” 40 år, bandyns verklige oldtimer. Alf spelar division 1 bandy för Sandvikarna. “Affe” Ström tycker det fortfarande är roligt med bandy och är en viktig kugge i IF Sandvikarnas division 1 lag. Man skall inte titta på prästbetyget utan vad man presterar på plan, säger “Affe” själv. Hans karriär har varit lång och kan fortsätta en bra bit längre. Jag köpte nya skridskor förra säsongen och mina skridskor brukar hålla ungefär tio år, säger “Affe” skrattande.

Ishockey. Ulf var en fruktad skytt, tränade i tidig ålder slagskott mot föräldrarnas garageport. Ulf var med i Älgarnas juniorlag som 1960 vann DM-finalen med 6-3 mot Alfredshem IK.

Rekord Magasinet 1965 / Den intressantaste nykomlingen i Tre Kronor är nykomlingen är Ulf Torstensson, en äkta tungviktare ( 1.94 lång och 90 kilo tung) som är bra på skridskorna och som kan konsten att avlossa kvicka och hårda skott. Ännu är han osäker i vändningarna, men efter detaljträning kan den bristen givetvis repareras. Granitblocket Ulf Torstensson går mot en stor framtid som elitback. Rekord Magasinet 1965

Enligt Arne Strömberg så påminner Ulf oerhört om en av de stora backkämparna i National Hockey League, nämligen Elmer Vasko i Chigago Black Hawks. Den sistnämde har smeknamnet (The Moose-Älgen) och eftersom Ulf just kommer från Älgarna var hans smeknamn av dubbel anledning givet.

Fotboll. Som 15-åring fick “Larsa” hösten 1954 hoppa in som center  i Älgarnas A-lag mot Holmsund. En gång hände det att “Larsa” spelade samma dag i juniorlaget, B-laget och A-laget och gjorde mål i samtliga tre matcherna. Han spelade också i Ångermanlands juniorlandskapslag 1954 som 16-åring och den yngste som någonsin hade haft centerposten på den nivån.
Älgarnas ”Larsa” Johansson värvades till Hammarby knappt 17 år fyllda. Provspelade i Degerfors samtidigt som Tord Grip, senare stortränaren och ”Svennis” Erikssons högra hand i en rad olika lag utomlands. Degerfors var då ett allsvenskt storlag.

1960 / Norge-Sverige Ullevål. 3-1 Publik: 31037. Bild: “Larsa” Johansson kommer farande men noske målvakten Asbjörn Hansen gör en störtdykning ut och räddar

Trots att ”Larsa” hade gjort mål direkt i debutmatchen för Hammarby mot IFK Malmö övertygade han inte alla om sin storhet. Och det var ju som fruktad målskytt han hade värvats. Men han fick ett långt ofrivilligt uppehåll efter att ha brutit två ben i ena foten. 1959 blev han dock helt ordinarie och gjorde 12 mål på 18 allsvenska matcher. ”Larsa” Johansson riktigt stora år i Hammarby var från 1959 till 1962. Han blev tvåa i allsvenska skytteligan 1960 tillsammans med storheter som Harry Bild, ”Bebben” Johansson och Örjan Martinsson. Rune Börjesson blev årets skyttekung.

Samma år hoppade ”Larsa” dessutom in i målet mot Sandvikens IF sedan Sven Lindberg skadats –och lyckades hålla nollan… På den tiden fick man ju inte sätta in några avbytare när någon skadades. Sandvikens IF var under de här åren ett stabilt allsvenskt lag.

”Larsa” Johansson gjorde 57 mål under sin tid i Hammarby. Bara tre andra spelare har gjort flera allsvenska mål för Bajen. En A-landskamp mot Norge, två gamla spelare från Älgarna fanns på planen eftersom “Zamora” Nyholm vaktade målet. Det blev även några B-landskamper. “Larsa” var med på landslagets läger i Riva del Sol och fanns med bland de aktuella spelarna inför VM i Chile 1962.

Fotboll. Bruno Nyberg som började spela i Älgarnas A-lag 1948 som 17-åring. Han var en alldeles ypperlig centerhalvback. 1952 blev han kallad till ett fotbollsläger på Bosön för ”morgondagens män”. Där fick han sådan uppmärksamhet så att han togs ut som högerback i ungdomslandslaget mot Danmark.

Sedan fick han spela centerhalv mot Norge och gjorde en sådan succé att Idrottsbladet skrev att ” planens dominerande spelare var den tunnhårige stoppern Bruno Nyberg. Det ryktades att han då var klar för Djurgården. Men han hade även provspelat för både Hälsingborgs IF och AIK. Det blev ”Gnaget” som vann dragkampen. Där spelade Bruno ”Älgen” Nyberg mellan 1953-1961 och gjorde 130 matcher. Därefter verkade Bruno som ledare under ett antal år i AIK.

Rolf Zetterlund från Utansjö fick Guldbollen 1980

1954-1960	Utansjö AIF	Ungdomslaget
1960-1961	Wäja-Dynäs IK	Ungdomslaget
1961-1962	Kramfors IF	Ungdomslaget
1963-1964	Åtvidabergs FF	
1965-1968	Sandåkerns SK	
1969-1971	Sandvikens IF	
1972-1976	AIK	
1977-1980	IK Brage	Spelande tränare
1981-1986	AIK	Tränare
1987-1992	Örebro SK	Tränare
1993-1993	Spårvägens GoIF	Tränare
1994-1996	Malmö FF	Tränare
1997-1999	Hammarby IF	Tränare
2000-2000	Assyriska FF	Tränare
2000-2001	Vasalunds IF	Tränare
2002-2003	Vallentuna BK	Tränare
2005-2005	Vasalund / Essinge IF	Tränare

Fotboll. Lars-Åke Zetterlund. Älgarna, AIK, IFK Göteborg, Dundee United och Örebro. Cupmästare med AIK 1985 Svensk mästare och UEFA- cupen med Göteborg 1987. 25 landslagsmatcher U21 mellan -83-87.