Visningar: 506
LÄNK TILL: INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Ryska invasionstrupper till Härnösand – svåra epidemier härjar.
Stadens första boktryckeri. Hernösands stifts tidningar utgavs 1815. Tidningen upphörde år 1836.
Biskopsgårdens tillkomst.
Erik Johan Westman tillträder – en borgmästare med temperament.
Sedan Mikael Lindström, stadens borgmästare sedan 1807 hastigt avlidit behövdes en efterträdare.
Sparbanken – första banken i Härnösand
Hushållningssällskapet var initiativtagare till Härnösands första bank. Den öppnades 14 maj för allmänheten och hade då ett, av hushållningssällskapet insamlat, startkapital på 296:36 riksdaler. Minimibeloppet vid insättning uppgick till 12 s.k. riksdaler riksgälds. (25 öre) och maxbeloppet per år var 150 riksdaler.
Strömkarlen / Mellan 1837 och 1840 tuffade ångbåten Strömkarlen utefter Ångermanälven. Den påbörjade, tillsammans med “Norrland”, ångbåtstrafiken utefter norrlandskusten.
Ny kyrkogård anläggs
Gatubelysning och stenläggning
Landshövding Åkerman var den som tog initiativet och gjorde en hemställan till magistraten att ta upp frågan om gatubelysning. Ett beslut togs i maj 1842 om åtta Arganska (?) gatulampor samt lämplig utplacering. Belysningen finansierades genom insamling av bidrag samt borgerskapets kassa. 1843 föreslog Åkerman att gårdsägarna skulle betala driftskostnaderna i proportion till deras fastigheters taxeringsvärden. 1858 blev utdebiteringen allmän. 1860 fanns det ett 20-tal lyktor och antalet ökade med åren till ca 130. Som bränsle i lamporna användes i början rovolja men man övergick 1860/1861 till fotogen och 1875/1876 började man med gasolin. 1885/1886 kom den elektriska gatubelysningen. Den första riktiga gatubelysningen bestod av vad man kallade för “vargögon” – enkla rovoljelampor med veke. I Stockholm kom en kunglig förordning år 1749 som innebar att fastighetsägarna måste ordna med lyktor under de mörka månaderna eftersom man ansåg att nattvandring var både farligt och otrevligt mesta delen på året. Tre Navigationsskolor skulle upprättas i länet.
Första numret av Hernösands-Posten
Ett nytt hospital.
Färjerodd / Detta år ordnades färjerodd mellan Härnön och Kronholmen. Rodden pågick från början av maj till början av augusti mellan kl. 06.00 till 22.00. Från och med 1866 lades en flottbro ut under vår och höst.
Härnösands domkyrka uppförs
Den 31 oktober 1843 godkändes byggnadskommitténs ritningar och 28 juni, 1846 kunde Härnösands domkyrka invigas av ärkebiskop af Wingård.
Stenhammars ångkvarn.
Den 30 december 1847 skriver Härnösands-Posten om en uppmärksammad händelse: “Ägaren av den strax utom staden belägna egendomen Stenhammar, herr Lundsten, hade julaftonen inbjudit en mängd av stadens invånare till ett nöje, som utan tvivel var det första i sitt slag inom Norrland: den ångkvarn han å sin egendom anlagt sattes nämligen då för första gången i gång. Denna stora anläggning, som lärer hava medfört en kostnad av 20 till 25 000 riksdaler riksgälds, drives av en å.
Bergsunds gjuteri förfärdigad högtrycknings-maskin om 15 hästars kraft, som sätter 2 och om så behövs 3 par stenar i rörelse. Å varje par stenar, vilka äro så kallade svenska och lära kosta cirka 500 riksdaler paret, kunna förmalas ända till 50 tunnor i dygnet.. En ångsåg, som även kommer att snart anläggas, ska drivas av samma ångmaskin” Ångsågen blev aldrig av och 1856 lades ångkvarnen ned.
Stadens första affärsbank
Hösten 1848 beslöt man, på bolagsstämman för Mälareprovinsernas Enskilda Bank i Västerås, att utvidga sin rörelse genom att etablera sig i Gävle och Härnösand. Den första feb. året därpå var banken etablerad och länets första affärsbankskontor öppnat. Kontoret låg vid hörnet av Storgatan/Bergsgatan och Gymnasiegatan (Nybrogatan), och hölls öppet 1 timme alla helgfria dagar. Bankrörelsen blev dock utkonkurrerad av Hernösands Enskilda Bank, som övertog de
Kanalbygget mellan Norra och Södra sundet färdigt
Med hamntrafikens tillväxt ökade behovet av egna kajanläggningar. I tidningar och officiella skrivelser underströk man ofta betydelsen av att staden borde ha två utlopp till öppna havet. Landhöjningen, och det faktum att man på vintrarna brukade lasta av jord- och sandblandad snö i sunden, gjorde att behovet av upprensning växte.
Redan 1837 hade man undersökt möjligheterna för ett kanalbygge mellan Norra och Södra sundet men först sedan landshövding Gynter framlagt önskemålet i en skrivelse 1851, till Kungliga Majestätet, beviljades ett större bidrag så att byggandet av kanalen kunde komma igång. Den 4 juli 1855 seglade “Elfkungen” som första båt under sång och hurrarop genom kanalen och därmed var den invigd.
Den förste åkaren erhåller sina rättigheter
1839 ansökte “förre bonden Erik Johansson från Hernön” om att få öppna åkerirörelse i staden. Magistraten avslog hans ansökan eftersom de ansåg att en sådan inte behövdes. Den första åkaren blev arbetaren Pehr Larsson från Nääs, Säbrå, som 1858 fick tillstånd att “nedsätta sig som åkare och i denna egenskap skattskrivas”.
Ångsåg på Kronholmen / 1860 nedlades Kempes varv “Nya varvet” och som en slags ersättningsindustri kom Hernösands Ångsågs Aktiebolag. Initiativtagare och ledare för ångsågen var grosshandlare Carl Fr. Broocman. Sågverket bytte ägare flera gånger innan det slutligen drogs med i dåvarande ägaren Gustav Erstads krasch 1921. Erstads förlagsbank ingrep och det nya bolaget “Björknäs Nya Aktiebolag” bildades med disponenten Mauritz Magnusson som chef. Driften lades ned helt 1926.
Hernö Bryggeri / Bryggeriet var från början ett litet företag med 5-6 anställda som startades av Reinhold Arnander. Det var först när Enoch Ringnér tog över under 1870-talet som det började expandera till en betydande industri. Vid Rignérs död 1886 hade bryggeriet ett 20-tal anställda. 1903 köptes Emil Lönns bryggeri vid Brunnshusgatan upp. Antalet anställda på Lönns bryggeri som var ett tiotal skars nu ned till ett fåtal.
Första stadsfullmäktigevalet äger rum
Under 1700-talet tidigare del sammanträdde stadens borgare och borgmästare till allmän rådstuga när det skulle beslutas om gemensamma angelägenheter. 1758 förbjöds de allmänna rådstugorna eftersom man tyckte att institutionen stadens äldste borde vara nog.
Stadens äldste bestod i Härnösand av representanter från de tre borgarsocieteterna med en egen utsedd ordförande. Vanligtvis hölls sammanträdena på rådhuset inför magistraten. Mandatperioden för de äldste var livslång eller tills de själva önskade avgå. Tillkomsten av olika kommittéer och s.k. direktioner gjorde att deras betydelse minskades med åren.
Nödår – men folkmängden ökar
Dessa två nödår uppgick dödstalen till ca 60. Genom nettoinflyttning ökade dock folkmängden med 200 personer.
Postdiligenslinjen Gävle – Sundsvall förlängs till Härnösand
Som en följd av den ökande läs- och skrivkunnigheten ökade också behovet av posttrafiken. 1849 kom posten två gånger i veckan från olika delar i landet och 1864 hade det ökat till 4 turer i veckan Stockholm-Gävle-Härnösand.
Med norra stambanans expansion norrut ändrades postvägen några gånger tills den slutligen blev Sundsvalls station.
Från 1868 hade Härnösand en postdiligenslinje söderut 4 dagar i veckan. Avståndet Härnösand – Gävle tog drygt 2 dagar. Men antalet försändelser ökade mycket snabbt: från 65 000 i slutet av 1850-talet till flera miljoner vid sekelskiftet. Under hela 1800-talet flyttades postkontoret runt till olika, kanske inte så förstklassiga, privatägda hus.
Om lokalerna i gamla rådhuset kunde man 1882 läsa i Härnösands Posten den 6 oktober:
“vars motstycke – ifråga om såväl rymlighet och bekvämlighet för både trafikerande och tjänstemän som inredning och möblemang – något annat postkontor i Sverige, näppeligen har att uppvisa.” Slutet löd: “ty vi anse det otänkbart att de gamla lumpbodsinventarierna, som belamrar de nuvarande postkontorsrummen skola flyttas upp till den nya lokalen, såvida icke möjligen för att tjäna som bränsle vid densammas uppvärmning.”
Under 1870 – 1880-talet hade posten s.k. middagsvila – posten var stängd mellan kl. 14.00 – 16.00 varje dag. Allmänhetens klagomål gjorde emellertid att denna ordning upphörde 1886. I nya rådhuset stannade posten till 1899 då man flyttade in i Sparbankshuset för att 1910 flytta igen – nu till nya telegrafhuset. 1864 satte posten upp 5 brevlådor avsedda endast för lokalpost, som tömdes 4 gånger per dag.
Härnösand får sin andra större industri.
Mekaniska verkstaden – senare Asea Truck. Ångbåtstrafikens expansion och stadens ångbåtsflotta gjorde att intresset för en mekanisk verkstad och en ångbåtsslip ökade. 1871 bildades så “Mekaniska Werkstadsaktiebolaget i Hernösand”. I styrelsen ingick grosshandlare Svante J. Hamberg, Joh. Edqvist och grosshandlare. Wilhelm Kempe. Rörelsen gick inte som man hade väntat sig och 1874 avgick styrelsen. Ett nytt bolag, “Hernösands Mekaniska Verkstads Nya Aktiebolag”, med en ny styrelse bildades – men inte heller det blev någon god affär. 1891 rekonstruerades på nytt bolaget – nu med namnet “Hernösands Verkstads och Varfs Aktiebolag”.
Till en början tillverkade man alla slags maskiner för att senare inrikta sig på ångmaskiner. Varvsrörelsen bestod av reparationer och nybyggnad av mindre ångbåtar – den upphörde på 1930-talet. När man omkring 1920 började tillverka kuggväxlar och kuggväxelmotorer så började ASEA-koncernen att bli intresserad och 1940 köptes bolaget upp för att bli en del av ASEA.
S:t Petri-Ordens (nuvarande S:t Petri Logen) hus inviges på trettondagsaf
Hernö socken med sina drygt 300 invånare slås ihop med stadsförsamlingen
I februari detta år uppstod en våldsam eldsvåda och större delen av nuvarande kvarteret mellan Stora torget och Nybrogatan brann ner. Den värsta branden sedan ryssarnas härjningar
Två nya undervisningsanstalter. / Efter en motion 1867 från kyrkoherden J. Thelberg i Tuna, beslöt landstinget att inrätta en dövskola i Härnösand. Från början höll man till i ingenjör Romanus lägenhet på Bergsgatan 12 C och målet var 10 elever.
Eftersom skolan var ett internat och elevantalet växte så uppstod inkvarteringsproblem. Landstinget beslutade därför 1874 att avsätta medel för ett särskilt skolhus. Härnösands stad erbjöd kostnadsfritt en tomt på Eriksbergsområdet och 11 januari 1878 kunde det nya skolhuset tas i bruk.
1889 kom en lag om dövstumsundervisning och de fyra nordligaste länen slogs ihop till ett distrikt kallat 7:e dövstumskoledistriktet. Landstingen enades om Härnösand som skolort. 1896 flyttade man till nyare och mycket större lokaler på Kiörningskolan på Södra Vägen. Antalet elever fördubblades nu till ca.150 st. Den sista föreståndaren, A.J. Hagström var både en aktiv kommunalman i staden samt riksdagsman. Dövstumskolans saga var all 1948.
Flickskolan / Eftersom Trivialskolan och Gymnasiet endast var för manliga elever så var flickorna hänvisade till privatundervisning i hemmet eller till fattigskolan.
I fattigskolan hade dock de fattiga barnen företräde och förmögnare familjer ville inte gärna låta sina flickor studera där.
Att detta var ett problem för flickornas fortbildning kan man förstå. Lektor Jonas Widén var en av de som uppmärksammade detta och i december 1874 lämnade han in en motion till fullmäktige om att ett särskilt skolhus för flickor borde uppföras. 1876 tog fullmäktige beslut om detta och hösten 1879 togs skolhuset i bruk. Skolan hade från början 5 klasser men antalet elever ökade och 1907 fanns det 8 klasser. De första åren var antalet elever 80 – 90 st. och 1920 var man uppe i 248 st.
Sommarrestaurangen Rosenbäck / Rosenbäck låg vid nuvarande Rosenbäcksalléns övergång av Gerestabäcken och verkade som ett utvärdshus. Efter en eldsvåda i maj 1879 skrev Västernorrlands Allehanda: “men kommer till våren att liksom fågeln Fenix åter uppstå ur sin aska, fagrare än någonsin”.
Som ersättare den första sommaren inredde man ett utvärdshus under namnet “Alphyddan”. 28 juli 1879 publicerade Härnösands Posten ett urklipp från en stockholmstidning med texten: “Staden Härnösand har ett litet förtjusande utvärdshus, som heter Alphyddan. Dess fryntlige värd är källarmästaren Beckman från Stockholm, och förträffliga äro de varor han serverar sina gäster. Stockholm har sin Vilhelm Davidson, Uppsala sin Svanfelt och Härnösand sin Beckman”.
Efter sin andra eldsvåda nedlades Rosenbäck 1918. Året därpå började Restaurang Spjutegården på Murberget att ta emot gäster.
Den nya landsvägen: Fjäl-Fröland-Härnösand
Landsvägen öppnas och utgör en betydelsefull händelse för de södergående kommunikationerna. Den gamla, backiga sträckan, gick över Krånge-Häggsjö-Mark-Helgum.
Telegrafstation, Postkontor och Rådhus i ett.
Eftersom skolan och kommunens administrativa enhet var så trångbodda, så föreslog lektor J. Widén i dec. 1878 i stadsfullmäktige att gymnasiebyggnaden skulle inköpas av staden till “Rådstufva eller Stadshus”, samt att en tomt där man kunde uppföra ett nytt läroverkshus skulle upplåtas. I jan följande år erbjöds konsistoriet 80 000 för byggnaden jämte fri tomt för en ny skolbyggnad.
1882 flyttade man in i det nya rådhuset. I början inrymdes både telegrafsstation och postkontor i byggnaden. I början av 1800 fanns i källaren ett rum som användes som prubba (arrestlokal).
Härnösand får vattenledning. / Härnösand hade i likhet med de flesta svenska städer mycket enkla anläggningar för vatten och avlopp. Många gårdsägare hade egen brunn och staden underhöll ett 10-tal kommunala brunnar med skiftande vattenkvalitet. Rännstenar och diken fick tjänstgöra som avloppsledare.
Inkom ett förslag till stadsfullmäktige från handlanden Johan Edqvist att man skulle utreda möjligheter och kostnader kring en vattenledning. Utredningen tog 2 år och man kom fram till att en vattenledning från Bondsjön till staden skulle kosta 40 800 kr. Ingenting hände och efter en ny motion 1871 bordlades frågan åter.
Väcktes så frågan på nytt av hospitalsdirektionen och en ny utredningskommitté tillsattes, som “skyndsamt” skulle komma med förslag. Tre år senare lades det nya förslaget fram inför stadsfullmäktige och resultatet blev nu en återremiss. Staden tyckte att kostnaderna var för höga och ville veta hur de skulle fördelas mellan staten (hospital och fängelse), landstinget (lasarettet) och staden.
Hospitalet tyckte nu att saken tog för lång tid och gjorde därför själv upp med ägarna till vattenrättigheterna och efter ett par år hade de sin egen vattenledning.
1880 beslöt stadsfullmäktige att undersöka kostnaderna för en vattenledning som var anknuten till hospitalets. Bondsjö byamän hade inget emot detta och 1881 röstades i fullmäktige med resultatet 12 mot 12 röster. Ordförandens röst blev avgörande och staden kunde äntligen få sin vattenledning. 1883 var ledningsarbetena klara och den 16 november kunde det officiella överlämnandet till staden ske. 1899 tillkom vattenreservoaren på Brännan, det s.k. Vattentornet.
Härnösand blir först i Europa med elektrisk gatubelysning
Kraftöverföringen till belysningen skedde genom eget vattenverk i Gådeå.
Staden firar 300-års jubileum – bal i rådhuset
Onsdag 11 mars 1885 gick stadens 300-årsfirande av stapeln.
Läs mer om firandet!
Gatubelysning från Stora Torget samt Storgatan och Köpmangatan
Gatubelysning på Torget 1912 till vänster och den typ som fanns på Storgatan och Köpmangatan till höger.
Arbetarföreningens fastighet (nuvarande Brännaborg) tillkommer
Enligt ett påbud från 1759 som förnyades 1798 var det förbjudet för kringresande teatertrupper och komedianter att uppföra skådespel eller teaterföreställningar i någon universitets eller gymnasiestad.
Man ville inte att studenterna skulle få kontakt med vad man ansåg var föga ansedda yrkesutövare. Ännu på 1830-talet var det sällsynt att resande teatersällskap gästade Härnösand.
I början av 1840 uppförde så konditor Rosling stadens första teaterhus på den s.k. Jungfruhögen.
Efter skiftande öden brann huset ned 1865 och man stod åter utan teaterlokal. Som ersättning användes S:t Petri ordens lokal, Gymnasiets gymnastik- och musiksal samt Lantbruksbyråns utställningslokal.
1885 beslutade stadsfullmäktige att till Arbetareföreningen upplåta tomt nr. 133 vid Brunnshusgatan, för uppförandet av ett föreningshus. Strax före årsskiftet 1885/1886 kunde den nya byggnaden tas i bruk. Det fanns nästan 250 sittplatser och över 100 ståplatser samt café, scen och sällskapsrum. Ryktet om den nya lokalen spreds snabbt och många teater- och musiksällskap hyrde in sig i lokalen. “Härnösands teater” var i bruk ända in på 1940-talet då den övertogs av Brännans idrottsförening och fick namnet Brännaborg
Inkorporering av Gådeåstaden – Rotudden
Eftersom Gådeåstaden hade växt snabbt (folkmängden beräknades till över 500 personer) och börjat få tendenserna av en förstad, så ville man införliva området med stadens. En hemställan gjordes till Kungliga majestätet våren 1876. Den och ytterligare en från domkyrkoförsamlingen 1881 lämnades utan åtgärd. Först sedan invånarna i Gådeåstaden själva gjort en framställan så tillstyrktes den i slutet av 1891. 1 januari 1892 införlivades området vilket också ledde till ca 200 nya skolbarn. Detta ledde till uppförandet av Marieborgsskolan (vanligen kallad Gådeåskolan).
Första järnvägsbanan. / Tillkomsten av Härnösand – Sollefteå järnväg
Efter att frågan om en järnvägslinje förbi Härnösand hade stötts och blötts i många år, så kunde äntligen en överenskommelse mellan socknarna nås, 1887, på Landshövding Gustaf Rydings tingställe i Frånö.
Medverkande socknar var: Härnösand, Gudmundrå, Sollefteå, Ytterlännäs, Högsjö samt Säbrå. Övriga berörda socknar ansågs “så små att de ej behövde representation”.
Kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren: C.G. Borgström fick uppdraget att utarbeta planer och kostnadsförslag. Den 14 december inlämnades ansökan med förslag still kungen som beviljade det hela och föreskrev att byggnationen skulle påbörjas oktober 1890 och vara slutfört två år senare. Kostnaden beräknades till 4,7 miljoner Kr., inkl. rullande materiel. Svårigheter som bl.a. bankras gjorde att slutsumman uppgick till 6,5 miljoner Kr.
Under stora festligheter öppnades den nya banan den 12 december 1893. Slutbesiktningen av banan fick uppskjutas på grund av flera stora ras, men den 19 januari 1895 godkändes banan för allmän trafik. Högsta tåghastigheten var 45 km/timme och restiden var naturligtvis lång. Till Stockholm tog det 2 dagar plus övernattning – återresan samma procedur. I Sollefteå gjordes uppehåll på 2 ½ respektive 3 ½ timmar. Detta resulterade i ett förslag till styrelsen om att restaurang skulle anordnas på tåget – förslaget avslogs. De långa uppehållen kortades vid sekelskiftet ned till en halvtimme och SJ införde dessutom sovvagnar på sträck.
