Visningar: 371
hem
Härnösands brandkår 1926. Som framgår av bilden ryckte man då ut både med bil och hästar.
Elden inget att leka med. / Att skydda sig mot elden var ingen lätt uppgift gammal tillbaks då all bebyggelse bestod av timmer och brädor. De enda redskap man hade var hinkar, svabbar och brandsegel. Trots hårda förhållningsregler uppstod eld med jämna mellanrum. Matlagning, belysning och uppvärmning skedde varje dag och skorstenarna var nog inte i bästa kondition jämt. Man delade in staden i olika kvarter och hade brandvakt. En mindre angenäm och populär sak var att vakten gick omkring nattetid och blåste i en 2 meter lång mässingslur. Den första riktigt stora brandkatastrofen uppstod i början av 1700-talet. Staden brann då ner mer eller mindre tre gånger på bara elva år..
Fast brandkår / Efter den sista branden tog man sig i kragen och organiserade upp en bättre bevakning. Staden indelades i åtta kvarter där vissa uppsyningsmän hade ansvaret. Under sommaren var vattenproblemet inget bekymmer då staden låg efter vattenlinjen. Vintertid höll man vakar öppna vintern igenom. Anbud lades in av stadsborna där den lägsta anbudsgivaren fick det otacksamma jobbet att hålla de c:a 20-talet vakarna uppe. Som mest var det hela 28 stycken. En något mindre populär sak var när brandvakten blåste i en två meter lång lur. Han blåste en stöt kl 21.00, två stötar kl 22.00 o.s.v. för att påvisa att han gjorde sin runda.
Under 1800-talet upphörde den illa ansedda lurblåsningen och sex stycken stämpelur infördes istället. Den frivilliga brandkåren hade till uppgift att vid eldsvå-dor ”efter yttersta förmåga hämma elden, samt bärga och bevara liv och egendom”. Till slut fick man år 1895 en fast brandkår som låg på Hovsgatan 20. Den förste chefen hette CM Johansson. Man hade då 22 man anställda och tog sig fram med häst och vagn. Text: Göran Hagfors
Bränder i Härnösand
Härnösand brann 3 gånger på elva år. / Att skydda sig mot elden var ingen lätt uppgift gammalt tillbaks då all bebyggelse bestod av timmer och brädor. De enda redskap man hade var hinkar, svabbar och brandsegel. Trots hårda förhållningsregler uppstod elden med jämna mellanrum. Matlagning, belysning och uppvärmning skedde varje dag och skorstenarna var nog inte i bästa kondition jämt. Man delade in staden i olika kvarter och hade brandvakt. En mindre angenäm och populär sak var att vakten gick omkring och varje timme nattetid blåste i en två meter lång mässinglur.
Brandkatastrofen / De första riktigt stora brandkatastroferna uppstod i början av 1700-talet. Staden brann då ner mer eller mindre tre gånger på bara elva år. Den första gången var år 1710 då en besökare till korsmässomarknaden somnade ifrån ett ljus i en sjöbod. Sjöboden låg precis där Skeppsbron 23 ligger idag. Göran Hagfors står på den plats där branden startade år 1710.
Elever straffades hårt / År 1714 var det dags igen och den här gången var det fem stycken skoltrötta ungdomar som ville få en paus från gymnasiet. Eleverna straffades hårt och den äldste av dem fördes till Stockholm där han dog i fängelset, troligen av misskötsel. Tredje gången gillt var när ryssarna brände ner staden i det närmaste helt och hållet 1721. Det försvar man hade bestod av ett stadsgarde på 125 man som övade regelbundet med vapen och stridsformeringar på Stortorget. Efter övningarna gick man in på stadskällaren och drack öl. Ibland kom man i luven på varandra och handgemäng uppstod. En gång rök två män ihop och värjorna kom fram. Man fick inte stoppa dem förrän borgmästaren kom springande.
Vakter på Vårdkasen / I de orostider som var, satte man ut vakter på både Vårdkasen samt ute vid klubben i Gånsvik. Den 30 maj 1721 upptäckte vakten att man tände kasarna nere vid Tynderö. Han tände då själv på och såg att det även började ryka från Storråberget på Hemsön. Panik uppstod och alla förutom några gamla och sjuka flydde från staden.Det fanns inte mycket 125 man kunde sätta emot de ca 7000 män som kom inseglande i Södra sundet. Ryssarna ankrade då upp där och förlade boendet efter hela Kattastrand.
En av platserna dit befolkningenflydde var upp till Viksjöskogarna nära Laxsjön. Där upprättade man läger och platsen har fått namnet Återvänningen. All bebyggelse i det närmaste i Härnösand och bygden runtomkring blev nedbränd och även den gamla kyrkan blev brandskadad. På Härnön utanför stadens gränser brändes 14 gårdar. Endast en liten stuga klarade sig och den står nu uppe på Murberget och kallas för Rysstugan.
Vid Helgum låg Buresläktens gamla gård och lantmätaren Christoffer Stenklyft låg gammal och sjuk. Där mötte han ryssarna ensam med några salvor från sin musköt liggandes bakom en källarsvale. Ryssarna misshandlade honom svårt och han dog strax därefter.Mot Stigsjö red en dag ett tiotal kosacker för att bränna. En finnskytt vid namn Orjen låg då redo vid en bro med två skottfärdiga lodbössor. När två kosacker närmade sig sköt han den ene i pannan och den andra i nacken och resten flydde därefter och red tillbaka till Härnösand. Inget annat motstånd är känt, och av förståeliga skäl då övermakten var så stor. Till slut fick man år 1895 en fast brandkår som låg på Hovgatan 20 och den första chefen hette C.M. Johansson. Man hade då 22 man anställda och tog sig fram med häst och vagn. Brandpersonalen hade då befogenheter som poliser.
År 1895 beslöt Stadsfullmäktige att införa en fast brandkår, för att få ett bättre skydd mot det gissel som eldsvådor var på den tiden. Noteras kan att grosshandlare Carl Modig redan år 1888 väckt förslag om inrättande av en fast kår, dock utan framgång. Härnösand såg förr i tiden mera ut som ett fiskeläge med tätt sammanpackade sjöbodar vid strandlinjen. En gata (Sjögatan) mellan bodarna och boningshusen sträckte sig från torget upp till norrstan. Bakom boningshusen hade man ladugårdar och lador, samt åkertäppor som sträckte sig upp till Brunnshusgatan. Någon gång i mitten av 1800-talet revs de flesta av sjöbodarna bort och man anlade en riktig träkaj för de fartyg som anlände till staden. All bebyggelse var byggd av timmer och brädor, och var därför mycket känslig för eld.
Gamla stenhus. De första stenhusen som uppfördes var Residenset och Rådhuset (tidigare gymnasiet) och de stod klara år 1791. Att skydda sig mot elden var inte en lätt uppgift gammalt tillbaks med den tidens brandmaterial, som bestod av hinkar, svabbar, pyttssprutor och brandsegel. Bränder uppstod med jämna mellanrum, då man i alla hem använde elden både för uppvärmning och matlagning. Skorstenspiporna var ofta i dåligt skick, duggade tätt.
Brandkatastrofer. De första brandkatastroferna uppstod på 1700-talet då staden brann ned nästan helt till grunden inte mindre än tre gånger på bara elva år. Den första år 1710 då några besökare till Korsmässomarknaden i ett båthus på Norrstan i ett berusat tillstånd somnade ifrån ett ljus. Andra gången år 1714, alltså bar fyra år efter den första var det dags igen. Den här gången var det tre skoltrötta gymnasieelever som antände staden för att få en vilopaus från studierna. De tre eleverna straffades hårt, och den äldste av dem fördes till Stockholm där han senare avled, troligen av misshandel. År 1721, sju år senare var det dags igen, men den här gången var det objudna gäster, i form av ryskt krigsfolk, som antände staden. Endast kyrkan som dock skadades och en mindre stuga (rysstugan) stod kvar. Rysstugan kan idag beses på Länsmuseet vid Murberget.
Vilken uppoffring var det nog inte för härnösandsborna att bygga upp staden tre gånger på kort tid. Efter den sista branden tog man sig i kragen och organiserade upp en bättre bevakning. Staden indelades i åtta kvarter där vissa uppsyningsmän hade ansvaret. Under sommaren var vattenproblemet inget bekymmer då staden låg efter vattenlinjen. Under vintertid höll man vakar uppe vintern igenom. Anbud lades in av stadsborna där den lägsta anbudsgivaren fick det otacksamma jobbet att hålla de 20-tal vakarna uppe. Som mest var det hela 28 stycken. En mindre populär sak var när brandvakten blåste i en två meter lång lur, en stöt kl. 21.00, två stötar kl. 22.00 o.s.v. för att påvisa att han gjorde sin runda. Under 1800-talet upphörde den illa ansedda lurblåsningen och sex stycken stämpelur infördes istället. Den frivilliga brandkåren hade till uppgift att vid eldsvådor efter yttersta förmåga hämna elden, samt bärga och bevara liv och egendom. Inträde i kåren beviljades varje välkänd person i staden. Man hade en inträdesavgift på en rdr banco, kåren arbetade osjälviskt med befäl och manskap och var nog en verklig tillgång på en ort som saknade fast brandkår. Den första november år 1883 var stadens vattenledningsnät färdigt att tas i bruk och tack vare detta kunde man skära ned antalet vakar till elva stycken.
Fast brandkår / Med den fasta kårens tillkomst upphörde brandvakts-entreprenaden helt. Fram till år 1847 hade man att lita till vattenledningskedjor då man inköpte den första ångdrivna brandsprutan. År 1860 skedde en väsentlig upprustning och ytterligare tre sprutor inköptes. En spruta finns ännu kvar, vilken inköptes år 1877 till ett värde av 27.789 kr vilket var en enorm summa då. Sprutan finns idag uppställd på brandstationen för åskådning. En annan mycket välkommen teknisk nymodighet var brandtelegrafen som gjorde att brandkåren larmades mycket tidigare. Cirka ett tjugofemtal larmställen fanns från början. Den kom ungefär samtidigt som det elektriska gatljuset år 1885, där även inomhusbelysningen gjorde sitt intrång. Härnösand var den första staden i Sverige som hade elektriskt gatljus. Endast någon stad i England var före. Anläggningen betjänade 25 båglampor men utökades i efterhand.
Den fasta kåren bestod från början av 22 fast anställda, befäl och manskap, samt tre hästar. Stadens förste heltidsanställde brandchef blev kaptenen C.M. Johansson. Under ett antal år had man också polisiära åtagande. Vilken syn skulle det inte vara att se när man ställde upp hästarna framför ångsprutorna, firade ned selarna som hängde i taket och selade på. Ångpannan som redan var laddad med kol tändes för att ha trycket uppe vid framkomsten till eldsvådan. För att varna stadens gående och hästskjutsar blåste man i en lur samt ringde i en klocka. En mycket kort filmsnutt finns bevarad från en sådan utryckning och är från tidigt 1900-tal. Det gamla fattighuset på Hovsgatan byggdes då om till brandstation och tjänstgjorde fram till år 1943, då den nuvarande stationsbyggnaden uppfördes. Flera spruthus fanns på strategiska platser. Vårt första motordrivna fordon var en ombyggd tävlingsbil vilken inköptes år 1920 från Östersund. Efterhand som staden växte och nya tillskott av motordrivna kom tillhanda frångick man helt från hästar och ångsprutor.
De nya motordrivna pumparna som antingen var fast monterade på bilarna eller på ett chassie med hjul, ökade vattenkapaciteten med flera hundra procent. Även bättre material i slangarna gjorde dem lätthanterliga. Under många århundranden var det endast frågan om utvändig släckning, då inget riktigt andningsskydd fanns att tillgå var det svårt att skydda sig mot den giftiga röken. I början av 1920-talet fick man tillgång till filtermasker som inte alltid var tillförlitliga , då det ofta var dåligt passformade till ansiktet. Många brandmän blev därför rökskadade och fick men för livet. Nästa steg var andningsluft som förvarades i ståltuber på ryggen, men var tunga och otympliga. Det senaste tillskottet av rökskydd tillverkas av ett kompositmaterial med en mycket låg vikt. Andningsmasken har övertryck som pressar ut eventuella gaser som tränger in vid otät mask. En radio, en mikrofon inne i masken samt högtalare utvändigt gör att rökdykarna kan kommunicera med varandra samt övrig brandpersonal. Dessa hjälpmedel tillsammans med en högt utvecklad branddräkt gör att man idag kan rädda instängda människor och djur som var omöjligt förr.
Räddningstjänsten idag. / Kraven på dagens brandmän har ökat väsentligt och med det enorma energiuttag som görs vid hårdare rökdykning kräver man en mycket hög status på konditionen. Fysisk träning i form av löpning, skidor, innebandy samt styrketräning sker vid varje arbetspass. Dagens moderna samhälle har även infört andra räddningsuppdrag i form av trafikolyckor, farliga godstransporter, järnväg och flygolyckor. En annan svårbemästrad hantering är brand till sjöss. Efter ett antal olyckor har man specialutbildat fem styrkor fördelade på hela landet, Kramfors och Härnösand utgör en enhet där. Styrkan över kontinuerligt brand och räddningsinsatser på olika fartygstyper där man transporteras och nedfiras från helikopter från försvaret.
Jobbet som brandman har nog alltid präglats av god kamratskap både i arbete och på fritiden. Ett lagarbete där varje man har en speciell uppgift och där man sätter stor tillit varandra. Redan i slutet av 20-talet fanns ambulansverksamhet ansluten till brandkåren. Ambulansen ägdes av kommunen och bemannades av brandpersonal. Viss verksamhet utlämnades på 60-talet i privat regi. Numera svarar landstinget för all sjuktransport, men fortfarande svarar kommunens personal för bemanning och lokaler. Nya uppgifter tillkom då för brandpersonalen som fick sjukvårdutbilda sig. Dagens krav på ambulanssjukvårdare ligger sjuksköterskenivå med specialkurser i akutvård. Den perSonalstyrka som vi har idag ligger på fem brandmän och fyra ambulanssjukvårdare per arbetspass. Även idag sätts brandpersonal in när ordinarie resurser tömts. Styrkan omfattar fyra grupper, poltjänster, verkstad och kontorspersonal, totalt 45 man. Därtill tillkommer 26 deltidsbrandmän. När vi nu firar detta 100-årsjubileumtänker vi tillbaka på alla de som kämpat den röde hanen i vår stad, vilken i alla tider drabbar oss.
Historik om Härnösands räddningstjänst. / År 1895 beslöt stadsfullmäktige att införa en fast brandkår. De första brandkatastrofen uppstod tidigt 1700-tal då Härnösand brann ned nästan helt till grunden. År 1895 beslöt stadsfullmäktige att införa en fast brandkår. De första brandkatastrofen uppstod tidigt 1700-tal då Härnösand brann ned nästan helt till grunden.
Organisation / Efter branden 1721 organiserades det upp en bättre bevakning av Härnösand, där staden indelades i åtta kvarter där vissa uppsyningsmän hade ansvaret. 1847 inköptes den första ångdrivna brandsprutan. Senare delen av 1800-talet kom brandtelegrafen som gjorde att brandkåren kunde larmas mycket snabbt. Stadens förste heltidsanställde brandchef blev C M Johansson, den fasta kåren bestod av 22 fast anställda.
Arbetsmiljön / Angående arbetsmiljön fick man i början på 1920-talet tillgång till filtermasker som inte alltid var tillförlitliga. Jobbet som brandman har alltid präglats av god kamratskap både i arbetet och på fritiden. Ett lagarbete där varje man har en speciell uppgift och där man sätter stor tillit till varandra.
Del av text: Göran Hagfors