GAMLA ÄLGARNA IDROTTSHISTORIA -

Så föddes Älgarna. Även om Osse Norberg under årens lopp framstått som en av Härnösands och distriktets mest framgångsrika skidlöpare och orienterare är det dock främst som förenings och förbundsledare som han skrivit sitt namn i idrottens historia. Att det är först och främst till IF Älgarna, som hans namn är knutet med oupplösliga band vet var och en i Ångermanland. Vilken var det egentliga orsaken till den utbrytning ur Härnösands Sportklubb som gav upphovet till Älgarna? Var det inte en markstrid mellan dej och Acke Lind? Så här långt efteråt kan du kanske avslöja det för mej?, frågade jag Osse. -Nej säger han och ler illmarigt. Någon sådan rivalitet fanns det egentligen inte, även om vi kunde munhuggas emellanåt. Det var allt andra saker som därvid kom att spela en avgörande roll. Som du nog själv kommer ihåg hade Sportklubben, liksom alla andra föreningar, knappt med pengar och vågade därför inte ta den ekonomiska risken av ett par tävlingar på Dövstumskolan. Jag gick då upp till Hammar som var ordförande i Sportklubben och förklarade, att vi skidåkare skulle ställa oss bakom som garanter för tävlingarna. På så sätt kom tävlingarna till stånd. I samband med den efterföljande prisutdelningen på S:t Petri Logen inbjöd klubbens styrelse ledningen för Salsåker-Ullångers IF m. fl. till en supé, som kom på cirka 300 kronor. Detta tyckte vi skidåkare var oansvarigt då klubben så väl behövde pengarna till andra ändamål och så kom det sig, att vi bröt oss ut och bildade en egen förening. Denna bildades den 19 februari och fick i dopet namnet Säbrå Skidlöparklubb, under vilket namn den även sökte och vann inträde i Riksidrottsförbundet. Eftersom de flesta av den nya föreningens medlemmar redan hade tävlat för Härnösands Sportklubb under denna säsong kunde det aldrig bli tal om någon egen representation utåt under detta år och eftersom klubben bara hade skidåkning på sitt program var det ganska tyst om förningens verksamhet under det första året. Året därpå ändrade den nya föreningen sitt namn till Skidklubben Älgarna och beslöt samtidigt att taga upp allm. idrott och velocipedåkning på programmet. Osse Norberg som varit den drivande kraften vid utbrytningen, blev självskriven ordförande i den nya föreningen, som redan från början fick god vind i seglen.

“Osse” Norberg. Även om Osse Norberg under årens lopp framstått som en av Härnösands och distriktets mest framgångsrika skidlöpare och orienterare är det dock främst som förenings och förbundsledare som han skrivit sitt namn i idrottens historia. Att det är först och främst till IF Älgarna, som hans namn är knutet med oupplösliga band vet var och en i Ångermanland. Vilken var det egentliga orsaken till den utbrytning ur Härnösands Sportklubb som gav upphovet till Älgarna? Var det inte en markstrid mellan dej och Acke Lind? Så här långt efteråt kan du kanske avslöja det för mej?, frågade jag Osse. -Nej säger han och ler illmarigt. Någon sådan rivalitet fanns det egentligen inte, även om vi kunde munhuggas emellanåt. Det var allt andra saker som därvid kom att spela en avgörande roll. Som du nog själv kommer ihåg hade Sportklubben, liksom alla andra föreningar, knappt med pengar och vågade därför inte ta den ekonomiska risken av ett par tävlingar på Dövstumskolan. Jag gick då upp till Hammar som var ordförande i Sportklubben och förklarade, att vi skidåkare skulle ställa oss bakom som garanter för tävlingarna. På så sätt kom tävlingarna till stånd. I samband med den efterföljande prisutdelningen på S:t Petri Logen inbjöd klubbens styrelse ledningen för Salsåker-Ullångers IF m. fl. till en supé, som kom på cirka 300 kronor. Detta tyckte vi skidåkare var oansvarigt då klubben så väl behövde pengarna till andra ändamål och så kom det sig, att vi bröt oss ut och bildade en egen förening. Denna bildades den 19 februari och fick i dopet namnet Säbrå Skidlöparklubb, under vilket namn den även sökte och vann inträde i Riksidrottsförbundet. Eftersom de flesta av den nya föreningens medlemmar redan hade tävlat för Härnösands Sportklubb under denna säsong kunde det aldrig bli tal om någon egen representation utåt under detta år och eftersom klubben bara hade skidåkning på sitt program var det ganska tyst om förningens verksamhet under det första året. Året därpå ändrade den nya föreningen sitt namn till Skidklubben Älgarna och beslöt samtidigt att taga upp allm. idrott och velocipedåkning på programmet. Osse Norberg som varit den drivande kraften vid utbrytningen, blev självskriven ordförande i den nya föreningen, som redan från början fick god vind i seglen

Missnöjda skidåkare. IHärnösands Sportklubb, ledande idrottsförening i staden, träffades onsdagen den 19 februari 1919 på Lövuddens sågverks kontor och bildade en ny förening, Säbrå Skidklubb. Ledande i detta var “Osse” Norberg, som också blev föreningens första ordförande.

Älgarnas första styrelse stående: Emil Söderqvist, Oskar Pettersson, S.J. Lindberg, John Silvernagel och Gustav Pettersson. Sittande: Thure Flodell, J.O. Norberg, Gustav Johansson, Edvin Höglin.

Föreningens tre namn. Föreningen bildades med namnet Säbrå Skidlöparklubb. Redan vid årsmötet i februari 1920 beslöt man dock efter förslag av den jaktintresserade tegelbruksägaren Gustav Johansson från Fälle att anhålla hos Riksidrottsförbundet att få ändra namnet till Älgarna. Detta namn godkändes dock inte och justerades då till Idrottsföreningen Älgarna vid ett möte den 21 mars.

Föreningens olika idrotter. Idag utövar Älgarna bara fotboll. Liksom de flesta idrottsföreningarna förr i tiden har Älgarna haft många idrotter på programmet över tid: bandy, backhoppning, bordtennis, boxning, cykel, fotboll, fri-idrott, gymnastik, gång, handboll, inomhusidrott, ishockey, konståkning, skidåkn

Bandy 1921-1967 / 68. Bandy blev direkt en framgångsrik sport i föreningen. Man var i DM-final alla åren 1922-1935 och stod som segrare i 12 av dessa finaler. Och självklart var föreningen väl representerad i landskapslagen. Totalt fick Älgarna ihop 15 DM-segrar efter finalsegrar även åren 1946, 1948 och 1953. Vad gäller seriespel var Älgarna mestadels på division 3-nivå. Det blev dock spel i division 2 Nordsvenska serien säsongerna 1948/49, 1951/52, 1954/55 och 1967/68. Härnösands AIK blev i mitten av 1950-talet Härnösands ledande bandyförening. Var spelade då Älgarna sina bandymatcher? Den första landbanan låg på Torsviksområdet och togs i bruk 1935. Innan dess spelades matcherna på Nattvikens och Bondsjöns naturisar. I januari 1939 invigdes landbanan på Ängevallens fotbollsplan. Där spelades bandy till omkring årsskiftet 1949/1950, då bandyspel flyttades till grusplanen för att på 1960-talet slutligen flytta till Högslätten.

Bandylaget 1924 / Nisse Nilsson, Rulle Bystedt, Hening Höglin, Birger Zetterholm, Gösta Forsberg, Helmer Bäckström, Hinke Westman, Gustav Gerdin, Jonas Domeij, A. Åkerlund, och Birger Norberg

Älgarnas bandylag 1953 / Stående f.v. Åke Danielsson, Olle Norberg, Östen Persson, Torsten Wisén, Leif Linder, Åke Engblom och Kalle Forsberg. Knästående: Ulf Hermansson, Gunnar Englund, Kjell Nordberg, Curt Norlin, “Lenken” Pettersson

Polstjärnebacken (Polis” Hälletorp

Hasse Nordin, Kjell Wallanger Polstjärnebacken.

Backhoppning (1920-1923, 1945-1965) Föreningens backhoppning startade redan 1920 med att en hoppbacke uppfördes på norra sidan av Fällön och med beräknad hopplängd på 25 meter. Byggkonstruktionen var dock usel och backens saga var all 1923. I januari 1945 invigdes Polstjärnebacken och i februari 1947 arrangerade föreningen JSM i denna backe. Hasse Nordin fick sitt genombrott 1948 genom att bl.a. vinna JSM liksom även 1949 och 1950. Han deltog även i Oslo-OS 1952, där han kom på 11:e plats. En annan duktig backhoppare under denna tid var Sven-Erik Lindberg. Senare framgångar för Älgarna kom genom Lars Ström, som vann JSM 1962. Under samma tid fanns även Kjell Wallanger och Åke Östlund m.fl. Åke vann DM 1963. Åke var landslasgtränare under Janne Boklövs tid.

Bordtennis(1943-1951) Vid årsmötet i januari 1943 togs bordtennis upp på föreningens program. Träning startades direkt trots svårigheter att finna lämplig lokal. Först blev det Ängevallens omklädningsrum, sedan gamla biljardsalongen. 1944 spelades matcher mot Postens IF, Sundsvall och Vanföreanstalten. Året efter låg sporten nere för att åter ta fart 1946. Det året innehöll en med VA samarrangerad korptävling bestående av 32 lag. Matcher mot Brännans IF förkom detta år liksom efterföljande. Ett livligt bordtennisår var 1950 med ett 35-tal spelare och med spel i division 3. 1951 blev sista verksamhetsåret.

Boxning (1922-1926, 1942-1959) Föreningen anordnade i slutet av oktober 1922 en boxningskurs med ett 40-tal deltagare och året efter möttes Älgarna och Arbetarnas IF i en klubbmatch. Nationella tävlingar anordnades 1925 för första gången men publikintresset var ringa. 1927 ströks boxning från föreningens program för att åter tas upp 1942. Det var stor boxningsverksamhet 1944 och flera år framåt. Bland framgångsrika boxare fanns då “Jocka” Ekstedt, Clyde Svensson, Lennart Källström, Evert Eriksson, O. Nyberg och gamängen Bengt “Bölja” Jansson. 1953 vann Ingvar Sundborg JSM i lättvikt.

Cykel (1920-1926, 1937-1949) Cykel blev direkt en av föreningens idrotter. Redan 1920 fick Älgarna i Ivar Häggquist sin förste distriktsmästare genom seger i både 10 och 100 km. Under de närmast följande åren kom DM-segrar “Figge” Elfgren och Otto Pettersson. Härnösandsloppet inrättades 1921. Sporten togs ur programmet 1927 men återkom 1937. Jarl “Jalle” Näselius var föreningens store cyklist åren 1937-1939. Efter “Jalle” blev Bror “Brotte” Berggren det stora cykelnamnet. Göta Sandström var också framgångsrik. Trots det goda resultat beslutade årsmötet den 30 november 1949 att lägga ned cykelverksamheten. Redan den 28 december samma år bildades Härnösands av Bl.a. “Jalle” Näselius, “Brotte” Berggren och “Bubben” Thelberg.

Fotboll 1920 och framåt. Idag är fotboll den enda idrotten i Älgarna. Denna sport har således funnits i föreningen i hela på år, enär första matcherna spelades under 1920. Efter årets seger i division 4 återfinns Älgarna 2019 i division 3. Föreningen gjorde sin debut i DM-sammanhang 1921 och blev t.o.m. 1959 distriktsmästare. Föreningen högsta seriespel nivåmässigt var säsongen 1953/54-1954/55 och 1959-1960 i division 2 Norrland. 1953 tog sig Älgarna till kvartsfinal och fick i den möta Helsingborgs IF på Ängevallen inför hela 6133 åskådare. Allsvenska HIF vann med hela 6-1.

Idag är fotboll den enda idrotten i Älgarna. Denna sport har således funnits i föreningen i hela på år, enär första matcherna spelades under 1920. Efter årets seger i division 4 återfinns Älgarna 2019 i division 3. Föreningen gjorde sin debut i DM-sammanhang 1921 och blev t.o.m. 1959 distriktsmästare. Föreningen högsta seriespel nivåmässigt var säsongen 1953/54-1954/55 och 1959-1960 i division 2 Norrland. 1953 tog sig Älgarna till kvartsfinal och fick i den möta Helsingborgs IF på Ängevallen inför hela 6133 åskådare. Allsvenska HIF vann med hela 6-1.

IF Älgarna Härnösand 1958 Stående fr.v. Bertil Astby, Nisse Olofsson, Sten Wester, Karl-Hugo Jonsson, Menke Jacobsson, Lasse Lundqvist. Knästående fr. v. Kjell Jonsson, Ken Boström, Östen Persson, Rune Melin och Charlie Jansson.

Älgarna 1959 / Stående fr.v. Bo Öhrnell, Gunnar Edfeldt, Östen Persson, Sten Wester, Rune Melin, Kjell Jonsson. Knäståender fr.v. Bertil Astby, Charlie Jansson, Karl-Hugo Jonsson, Nils Gunnar Wedin, Sven Erik Hellman.

Älgarna 1952 / Sittande fr.v. Lennart Gustavsson, Karl-Erik Billman, Karl-Hugo Jonsson, Olle Norberg, Sven-Erik Jacobsson. Stående fr.v. Bengt Nordlander, Lennarts Söderström, Bruno Nyberg, Östen Persson, Rune Öhman, Kjell Jonsson.

Bengt “Zamora” Nyholm IFK Norrköping. F.d. IF Älgarna Härnösand. “Zamora” var en av Sveriges bästa fotbollsmålvakter genom tiderna. “Zamora” började sin fotbollskarriär i Härnösand närmare bestämt i IF Älgarna dit han kom som 14-åring, först som forward sedan som målvakt. Han debuterade i IF Älgarnas A-lag som 15 – åring. Han testade också många andra idrottsgrenar som spjutkastning, bordtennis, handboll och inte minst bandy och ishockey i alla positioner. Det gjorde honom väl förberedd för en karriär i den absoluta eliten.

Bengt representerade under sin aktiva karriär IFK Norrköping dit han värvades från moderklubben IF Älgarna 1948. De första åren var han reserv till Torsten Lindberg. Totalt noterades han för 304 matcher i svenska tävlingssammanhang samt europacuper, varav 203 allsvenska matcher i rad mellan 1951 och 1961. För det svenska landslaget spelade han 30 A-landskamper mellan 1959 och 1964 samt tre B-landskamper mellan 1954 och 1958. 1961 tilldelades han Guldbollen, priset till bäste svenske fotbollsspelare det året. Priset fick han ta emot i samband med en landskamp mot Norge på Ullevi i Göteborg. Samma år skadade han sig allvarligt (brutet näsben) i en landskamp (VM-kval) mot Schweiz på Råsunda och tvingades temporärt utgå under andra halvlek varpå backen Lennart Wing fick hoppa in i mål. Nyholm återkom senare i halvleken efter omplåstring.

Zamora spelade sin sista allsvenska match 1965. I den sista hemmamatchen, som också var den sista för Åke “Bajdoff” Johansson, kom 23.000 åskådare till Idrottsparken. Tio år senare hoppade han in några matcher för div IV laget IF Viken från Åmål när laget saknade målvakt. Efter avslutad fotbollskarriär blev Zamora amatörtränare på den då nyöppnade travbanan i Mantorp och senare professionell travtränare under 14 år.

Friidrott herrar (1920-) Det var först på hösten 1923 som Härnösand fick en anläggning för friidrott genom invigningen av Ängevallen. Terränglöpning var det som först utövades på hemmaplan. Hösten 1921 genomfördes propagandatävlingingen Härnösand Runt för första gången. Föreningen arrangerade DM i friidrott 1925 och där vann Folke Sylwén kula, spjut och längd. Mellan åren 1926-1933 låg friidrotten nere. Styrelsen beslöt på ett möte i februari 1933 att föreningen skulle ta upp sporten igen. Samma år debuterade K.E. Berglund för Älgarna och senior-DM på löpning 1500 m och 5000 m. Han vann även JSM på 1500 m. Fram till 1948 var Älgarna manliga friidrott på god nivå men en avmattning kunde dock ses. Man kan väl säga att verksamheten upphörde 1950.

Det var först på hösten 1923 som Härnösand fick en anläggning för friidrott genom invigningen av Ängevallen. Terränglöpning var det som först utövades på hemmaplan. Hösten 1921 genomfördes propagandatävlingingen Härnösand Runt för första gången. Föreningen arrangerade DM i friidrott 1925 och där vann Folke Sylwén kula, spjut och längd. Mellan åren 1926-1933 låg friidrotten nere. Styrelsen beslöt på ett möte i februari 1933 att föreningen skulle ta upp sporten igen. Samma år debuterade K.E. Berglund för Älgarna och senior-DM på löpning 1500 m och 5000 m. Han vann även JSM på 1500 m. Fram till 1948 var Älgarna manliga friidrott på god nivå men en avmattning kunde dock ses. Man kan väl säga att verksamheten upphörde 1950.

Gymnastik I gymnastik tävlade man i Sverige förrän i mitten av 1940-talet. Den gymnastik som utövades i Älgarna var således motionsgymnastik i gruppform en till två gånger per vecka alternativt i läroverkets, Gådeåskolans och Johannesbergsskolan gymnastiksalar.

Gång(1942-1946) Vårmötet i april 1942 lade in gångsporten på programmet. Samma år vann Inga Nilsson Dm på 5 km, Östen Westman på 10 km och G Forslund juniorernas 10 km. Inga Nilsson vann DM även 1943 och 1944. Året efter blev Margit Nilsson distriktsmästare liksom damlaget. 1946 blev sista verksamhetsåret.

Handboll herrar (1943-1959). Redan 1934 engagerade sig Älgarna i handboll och då som arrangör av DM i utomhushandboll. Förutom Älgarna deltog Härnösands läroverk och Sollefteå GIF, slutsegrare. Ingen lämplig lokal fanns i Härnösand fram till 1945, då Brännaborg fick användas fritt efter att under krigsåren varit militär förläggning. Planen hade dock inte full storlek varför lagen endast fick ha fem utespelare. 1959 flyttade handbollen till den nya hallen vid läroverket. Säsongerna 1955/56-195 HERRAR (7/58 låg herrhandbollen nere men under våren 1958 togs beslut om att väcka liv i sporten igen. Comeback gjordes i Härnösandsserien säsongen 1958/59.

Inomhusidrott Tävlingarna i “inomhusidrott” bestod oftast av stående höj.d och längdhopp samt gren och mellanhopp. I grenhopp vann “Tobba” Åkermark DM 1924, 1925, och 1926, det senaste på sin rekordhöjd 227 cm. Vid DM 1927 vann Tage Hell grenhopp och Tage Hiort stående höjdhopp och vid 1934 års mästerskap segrade “Nitte” Högberg i mellanhopp med 335 cm. Inomhus-Dm 1935 domineras av Älgarna med fem titlar. Stig Hultman 3 st, H Lundström och Tage Hell.

Ishockey (1938-1942, 1951-1985/86. SM i ishockey har som startår 1922 och då med lag i och omkring Stockholm. Svenska elitseriens startår är 1929/29 och Svenska seriens 1935/36. Till Västernorrland kom ishockeyn 1938 och Älgarna var bland de första föreningarna att anamma sporten. Älgarnas match den 15 mars mot Teknis var den första i distriktet och spelades på bandybanan i Torsviksområdet. Säsongen 1938/40 spelade Älgarna i DM och i Ångermanlandsserien. Seriespel och DM var det 1940/41 och 1941/42 medan det endast blev DM-spel säsongen efter. Efter säsongen 1942/43 lades ishockeyn ner. Ishockeyn kom åter aktivt in i Älgarna 1952 och den 30 januari invigdes Nattviksbanan. Efter att ha tagit sig upp i seriesystemet har Älgarna spelat växelvis i division 2 och 3. Sista säsongen 1985/86, blev laget sist i division 2 Norra B. Värt att lyfta fram är Älgarna den 12 mars 1962 spelade JSM-final mot AIK på Nattviksbanan inför cirka 300 åskådare. Det blev dock AIK-seger med 62.

Konståkning. Föreningen bildade en särskild konståkningssektion 1955 under ledning av Erhard Lindberg. Som tränare anlitades Ulla-Britt Ekman, svensk mästarinna i paråkning 1953 och tävlade för Umeå IK. Intresset för konståkning var stort. Till exempel hade en kurs i januari-mars 1957 hela 182 deltagare. Träningarna hölls mestadels på Nattvikens ishockeybana.

Skidåkning herrar (1919.1949). 1921 vann Älgarna budkavle-DM. Viktor Eriksson blev distriktsmästare på 6 mil 1924. Intresset för skidlöpning svalnade successivt och tävlingsdeltagarna ringa. T.ex. hade föreningen ingen manlig deltagare i DM 1926. Klubbmästerskap hölls trots allt 1936 och 1937 och 1949 var Älgarna samarrangör av skid-SM tillsammans med Brännans IF och KA5.

Orientering herrar (1923-1924) Första DM-tävlingen någonsin i distriktet anordnades den 29 oktober 1923 av Västernorrlands Idrottsförbund. Älgarna blev lagmästare med “Pekka” Strokirk, tvåa, “Ragge” Åberg, fyra och “Osse” Norberg nia. Efterföljande år blev “Osse” Norberg DM-segrare. Även det året vann Älgarna lagtävlingen.

TennisS (1923-) Årsmötet i januari 1923 beslutade att tennis skulle vara en av föreningens idrotter. Efter detta har några noteringar om tennis inte kunnat hittats.

Damerna I föreningen. Årsmötet 1945 tillsattes för första gången en särskild damsektion i föreningen. Sektionen tog hand om damernas friidrott, handboll och orintering. Konstigt nog fick konståkning en egen sektion när denna idrott togs upp i föreningen 1955

Skidåkning. En mycket förnämlig skidåkare var Elin Norberg, tidigare tävlande för Härnösands Sportklubb, som fram till 1924 vann åtskilliga DM-lopp.

Gång. Inga Nilsson vann DM i gång flera år (1942-1944). Margareta Nilsson efterträdde henne som distriktsmästare 1945